Okej, jag medger att jag inte alltid förstår.
Saknar stundtals det korrekta lösenordet.
Trevar mig fram i blindo.
Talar vi verkligen samma språk?
Vi böjer, tänjer, omskapar och omskakar
Anar dubbel och trubbelmeningar.
Men glädjen över en mening, en tanke,
en fantastisk formulering, en annan
människas rop ut i rymden,
det lockar mig, griper mig.
Ibland är en text så lysande, så sällsam
att jag helt enkelt inte finner ord att
berätta för skrivaren vad betydde för mig.
Trots att tårarna trillar ner över kinderna
så fattas mig orden. De blir så futtiga.
Och ibland är orden fyllda av livsglädje
som nästan ger mig vingar.
För vad ni gör Poeter, ni skriver ni om livet.
de yngre skrivarna har helt andra uttryck
och vill jag ändå inte vara utan den.
Jag vill förstå, jag lär mig nog.
För viljan finns och jag är en tvättäkta filantrop
med rent djuriska drag av altruism.
Jag surfar runt på poetsidorna, hittar de ljuvligaste pärlor
och dom raraste grodorna i världen.
Det är ren och skär glädje (med vissa stänk av stor sorg men....