Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Vem är betraktaren...? Livet är fullt av resor, och även om vi är tillsammans, så är vi ändå alldeles för oss själva, med våra egna funderingar. Ungefär den tanken hade jag. I det här fallet betraktar kvinnan som är \"Jag\" till slut det liv hon önska


Kvinnan i fönstret


I det andra huset på den ironiskt nog blomstrande gatan där allt för längesedan passerat gränsen mellan att leva och existera lever (förlåt, existerar) en familj. Liksom alla andra trädgårdar på gatan slår blomdoften från familjens trädgård kraftigt emot de visserligen få, men hänförda besökarna. Det var något jag själv fick uppleva då jag en sensommardag fann mig lämna min del av staden för att ta mig till den, som man säger, vackraste sidan av staden. Min barndoms stad, mina eviga drömmars stad som jag så länge jag kunde minnas funnit nedtyngd och fastnaglad i jorden som av en enorm, kall och smutsig hand.
Min far var en fin man, respekterad i sina kretsar och aktad för sin goda kännedom om konst, och när han hastigt insjuknade och snart gick bort reste jag till hans syster för att låta också hennes familj ta del av förlusten. När jag hade satt mina första steg på den raka, tomma gatan la sig direkt en stillhet över mig. Kvävde mig med sin tjockhet, krävde av mig en kniv att skära sönder kylan och tomheten med. Vår stad var infekterad, sängliggande i väntan på slutet, och den här raden av välbyggda gamla hus bar på viruset. Jag andades försiktigt och med näsan, rädd för att bjuda in vad det än var som låg i luften att förgifta mina lungor. (jag kan vara ganska paranoid på den punkten, och även smått irriterande tycker jag mig veta att döma av de blickar som växlas över mitt huvud, och de små suckarna som ofta stöts ut när jag lagt fram min åsikt i ett ämne)
Jag har faktiskt ingen stor kunskap om människokroppens funktioner (vare sig våra inre organ eller vår sexualitet; jag har aldrig på nära håll bekantat mig med det motsatta könet) Jag har också länge undrat var vår själ sitter; vad är vår själ? Var sitter den? Jag svävar ut nu, jag vet, kalla mig tankspridd, men det är en fascinerande och dödande tanke att aldrig få ta på sin själ. Eller är det vad vi gör hela tiden?
Jag vill hitta balans i vad jag gör, jag vill veta varför. Bara fånar springer omkring på jorden och lever sitt liv (förlåt, existerar) utan att veta varför! Att andas, att uppfylla alla de krav kroppen ställer i sin kamp för överlevnad, det kallas inte att leva, utan att överleva, och är det kanske själen vi tar på när två människor finner varandra, infinner sig då kanske balansen mellan kropp och själ?

Jag är fullt medveten om min egen brist på liv. Jag existerar, överlever, men jag strävar hela tiden efter det som kan tända ljuset i mitt liv. (När jag ändå är inne på åsikter; Människans husdjur skrämmer mig, och hennes melankoliska sätt att stänga in sig, att gå undan bland människor. Att dölja sig själv, att gömma sig bakom en mask, en fasad. Lager på lager virar hon in sig, med kropp, kläder, ord och uppträdande)

Hursomhelst; Snart steg jag in i en trädgård, omgiven av järn för att skydda familjens rikedomar – barnen. På båda sidorna om mig trumpetade höga, välansade träd som för att fira min ankomst och jag reagerade över att jag varken förvånades eller imponerades av detta välskötta och överdådiga hem. En grusgång ledde mig upp till en trappa där en flicka i 5-årsåldern satt och lekte med rosenblad. Hon bekymrades inte över vem jag var, brydde sig inte om att jag stannade till och betraktade hennes sätt att med röda rosenblad och sina små skära naglar forma röda hjärtan och placera ut dem på marmorn. Solen lyste starkt och hennes hår, hårt flätat av flitiga händer glänste i rött och guld. Totalt fokuserad formade hon av rosenbladen både över- och underläpp och tryckte de mot sina läppar.
Jag var fascinerad av det här barnet. Själv hade jag från min första sekund i det här området känt ett obehag, som om himlen med sin stekande sol när som helst skulle komma att rasa ner över oss, men flickan tycktes helt obekymrad, helt omedveten om min ängslan. Jag fortsatte utan att knacka in i huset, dörren stod öppen, och lämnade henne på trappan. Hon hade börjat forma små, små, bitar av rosenbladen, jag skulle gissa på att de var till hennes naglar.


Jag ska fatta mig kortare (tiden tycks vara mig knapp ibland, den springer ifatt mig och om mig) Jag har fastnat, jag har en gång i livet fastnat!)

Jag fastnade i ett nät som Du la ut till mig, käresta. Om min kärlek till dig känner du ännu inte till. När jag steg in i huset med så många rum öppnade sig en helt ny värld för mig. Så många rum. Så många vägar att välja, men vilken väg valde jag? Jo, jag valde den ljusa dörren rakt fram. (Detta är något helt nytt för mig, det måste ha varit Du som drog mig till den dörren, ja så måste det vara! Min vana trogen kan man ha väntat sig att jag skulle ha gått uppför den långa trappan till ett litet vindsrum, smitit in helt obemärkt, lämnat ett brev till min fars syster om hans bortgång bland många andra papper på ett bord och snabbt sedan tagit mig ut igen)
Jag valde alltså den ljusa dörren. Den var av trä, och utanför dörren stod krukor i porslin med vackra blommor i som på denna förvåningars stora dag faktiskt inte fick mig att rygga tillbaka. Vad fick mig att så djärvt öppna dörren? Var det någonting inom mig som visste vad jag skulle få se där?

Nu undrar ni alla vad jag såg, förstås.

Rummet vilkets dörr jag nyss öppnat var målat i himlens färger en sommardag, och var möblerat med en säng, ett litet bord med bibeln och ett ljus på, och en stol. Det var ett mycket enkelt rum, men jag ägnade inte mycket tid åt att fundera vem som kunde tänkas sova i den lilla sängen av trä. Ett fönster täckte nästan hela den bortre väggen, och jag gick sakta igenom rummet. Trägolvet knakade under mina försiktiga steg- jag var medveten om att jag ej var inbjuden att se mig omkring i huset.
Fönsterkarmen var kall mot mina händer, och mina fingertoppar färgades gråa av dammet som hade samlats där. Jag stod vid fönstret och betraktade en värld, Det här var en så vacker stad, vet jag inte vad den behöver? Allt som behövs här är balans, då kanske alla dessa orosmoln driver iväg med en frisk vind! Jag såg ut genom fönstret, ut över husets stora bakgård där en vackert snidad vit bänk samsades med en liten damm om mina längtande blickar. Jag ville kunna gå ut till dammen, böja mig ner och se mina smycken glimma och förgylla bilden av mig, speglad på vattenytan. Jag ville kunna vända mig om och se på mannen, de två pojkarna och den lilla flickan med rosenbladen och samtidigt se min familj. Jag betraktade dem en stund genom fönstret innan jag slöt ögonen och låtsades att det var så.




Prosa (Novell) av Camilla Löjdström
Läst 851 gånger
Publicerad 2005-02-18 00:17



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Camilla Löjdström
Camilla Löjdström