Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Nimio bor som eremit i skogen, och runt hans stuga står/ligger de mest vidriga statyer av småfolk som gör honom illa till mods. En dag möter han Tajila, ett spöke från hans barndom bland civilisationen. (Prövade på ett nytt sätt för mig att skriva, det är


Tajila

Hon sträckte ut båda händerna mot honom, viskade mjukt hans namn, Nimio, Nimio, och i vindens sus blandades hennes röst med mjuka snöflingor, som seglade ned från himlen likt ett moln som lösts upp. Molnflisorna virvlade runt de höga, majestätiska träden och sjönk sedan ner mot hans hud, mot trädkronorna som skröt med sin ståtlighet med stora, intensivt gröna blad. Han tvingade sig att se på henne, hennes händer som strävade framåt, men inga steg tog hon. Det var som om snöflingorna var sända från himlen för att sluta sig kring henne, förlama henne, om så bara för en liten stund. Han behövde den här korta stunden av andhämtningen och när han såg upp på henne, åh, hon var så vacker. Trollbunden flämtade han till, och blicken rusade fort över hennes tunna, blekrosa klänning, hennes mjölkvita hud. Hon var så smal, så smal, han kunde nästan ta henne för en döende, och hennes hår var lika mörkt som natten, och liknade skogens vildaste växter. Han hade sett henne förut, för länge sedan skrattandes, och med barnets lekfulla blick, men nu hade hon kommit till honom, och denna gång var hennes ögon så stora och blöta av sorg och ovisshet men samtidigt brann dom som om solen stigit ner för att ta sin plats som härskare, lysandes upp den lilla klippavsatsen de befann sig på. Stenarna speglades av hennes ögon, av hennes starka ljussken, och färgades röda. Hon var röd, hela hennes själ färgade av sig, hennes andedräkt gav honom rysningar; hon var inte längre mänsklig. Hon såg rakt på honom och igenom honom, och Nimio stod som fastfrusen och stirrade tillbaka på henne, på det förflutna som just hade jagat ikapp honom och som sköljde över honom som en våg. Alla minnen som åratal av ensamhet hade suddat ut bubblade upp till ytan, minnen han hade glömt han borde ha. Så stod de, och när så småningom hennes förtrollning släppt honom, vände han sig om för att rusa därifrån. Det var ingen genomtänkt reaktion att springa sin väg, utan snarare instinkten, rädslan av att behöva inse som slog honom i magen, men han hann inte långt. Nej, väste hon i samma ögonblick som han vände henne ryggen, och innan han hunnit röra sig var hon framme vid honom, som ett djur som kastar sig efter sitt byte. Hon fångade honom i fallet. Tajila, Det är jag, Tajila, sa hon, och grep tag i honom. Vred sig runt, tog ett litet språng. Satte sig ner på klippan och lade honom med huvudet i hennes knä. Hela händelsen gick otroligt snabbt, och när hon talade till honom var det som en tanke som de delade, mer än en fysisk röst. Så fann han sig ligga i hennes knä, och han kände det mjuka tyget mot hans nacke. Se henne i ögonen vågade han knappt nu, ty hon var spöklik, det var hon, men den vackraste varelse han sett. Även det var hon. Och hennes fingrar, som rörde vid hans hud, var kalla och lätta i beröringen.

”Har du sett stjärnorna på andra sidan skogen?”, frågade Tajila med sin sammetslena röst, den ekade i huvudet, och smekte honom över håret. ”Precis den gruppen stjärnor som bugar för månen?” Snart kände han sig lite yr, och helt i hennes våld, något som han kommit att acceptera. Han låg i hennes famn, som ett litet barn, och nu njöt han av hennes lena sidenklänning mot hans bara överkropp. Någonstans, det lät som långt, långt borta kunde de höra skogens djur viska upphetsat till varandra, och himlen var som ett tak som hängde bara några meter ovanför deras kroppar, så nära. Stjärnorna föreställde han sig som små öar i ett oändligt hav, och varje ö var sitt eget rike, bar sina framgångar och motgångar. Det var fullmåne den kvällen, en rund måne som såg ut att ha svällt upp, eller bara klivit ner från sin säkra plats i himlen och lagt sig till rätta på berget, vars konturer man knappt kunde urskilja i den svarta natten. Hennes röst var svag i hans öron, det var som att han befann sig under vatten, allt han hörde var ett dovt mumlande, men han visste vad hon sa, ändå. Något fick honom att känna sig som berusad, utan att han hade druckit en droppe, men han visste ändå alltid vad hon ville säga. På andra sidan skogen? Det finns väl ingenting på andra sidan skogen?

Han hade levt hela sitt liv i skydd, och kanske trodde han att det var så det var att leva. Han levde mitt i en mörk skog, som ljusnade på sommaren och tedde sig då inte lika ödslig och kall -men skrämmande, det var den ändå. Det var någonting som kittlade i hans mage varje gång han såg ut genom fönstret i sin stuga, som var som hämtad ur en sagobok. Stugan var av trä, och var inte mycket större än att han inte längtade där ifrån, som förresten var omöjligt med tanke på omständigheterna. (som är det som skiljer sig från de vackra sagorna) det pittoreska huset, vars tak hade börjat förfalla, men annars var vackert med sina vita knutar, och blommorna i rabatten, var omgiven av gråsvarta statyer som var ungefär lika höga som längden mellan toppen på hans längsta finger och där armen slutar. Det var 18 statyer sammanlagt, i närheten av hans stuga. Några stod alldeles intill väggen, som stirrandes rakt igenom träet, såg in i hans hem, hans trygghet. Andra var som hastigt utslängda, slumpvis placerade i ett oregelbundet mönster. Ibland såg han de som sina största fiender, och han avskydde minsta anblick av dem, undvek att se åt deras håll när han gick förbi ett fönster eller lämnade huset. De få ingivelser av vemod till dessa statyer, som alla föreställde människor, stumt gapande människor med tomma ögon -som om de förstenats mitt i ett skrik- de stunderna betraktade han dem som sina enda vänner, vilka de i och för sig var, men de få stunder var de hans beskyddare, och han var bunden till dem liksom de var bunden till honom. För bunden till dem, de var han, ty längre bort från sin stuga hade han aldrig gått än att han alltid drogs tillbaka innan han hade kommit till andra sidan skogen. Och så hade han levt sitt liv. Levt det ända sedan hans mor, som visserligen hade älskat honom men lämnat honom här när han bara var 11 år gammal med orden ”mamma glömmer dig aldrig, du är säker här” ringandes i bakhuvudet. Bilden av hans mor hade suddats ut, och den mesta av tiden önskade han kunna sudda ut även de äckliga tjocka stenklumparna som de faktiskt var. Men att suddas ut var de sista de ville, de verkade snarare be om att leva sitt eget liv, och liv fick de hos honom på nätterna.
När han låg i sin säng i mitten av det största rummet, noggrant placerat 12 fotlängder ifrån alla de 5 närmsta statyerna, tyckte han sig kunna höra de skrika, fortsätta sin klagosång där den så abrupt blivit avbruten. Nej, han ville inte kännas vid dessa motbjudande pysslingar, och han hade många gånger samlat allt sitt mod och bestämt sig för att flytta dem bort från hans hem, som de förpestade som om de inte vore mer värda än illaluktande bakterier, eller som en sjukdom man inte vill kännas vid. En sådan sjukdom som mänskligheten föraktar som om dess rykte vore värre än själva sjukdomens utgång, ja nästan som om de finner den pinsam. (Detta var förstås ingenting han visste säkert om mänskligheten, ty ända sedan han bodde sin första natt i sin stuga har han inte sett till en enda människa)

Hursomhelst, dessa statyer skulle bort ifrån hans närhet, och när han första gången gick ut med avsikten att röra vid dem, då var det för att flytta på dem. Det här var en dag när solen stod som högst på himlen, och fåglarna sjöng som klarast och då han gick förbi de två man-statyerna som stod knappt en meter ifrån varandra och följde honom med blicken förbannade han deras sätt att frammana den äckligaste och starkaste känsla han visste, rädslan. Men rädd som han vant sig vid att vara svalde han ner den. Vad vill han nu med dessa statyer? Ett sista försök att finna ro i dess närvaro:
-De är för nära, de är smutsiga och ej av Guds skapelse, eller ens av Guds skapelser skapade. Slutgiltigt beslut, enväldig beslutstagare, och han riktade åter sin uppmärksamhet mot de två man-statyerna. ”Dessa statyer är för långt ifrån skogskanten, för nära mitt hem, och jag vet ännu inte hur långt min fysiska styrka räcker för att flytta dem.” mumlade han, ty han var rädd att han skulle förlora all förmåga att tala om han inte vande sig vid att tala till sig själv. ”Bättre att börja flytta någon i utkanten.” Han tog några stora steg över det oklippta gräset, och var nu där den täta skogen tog vid. ”All min fasa, ska jag möta idag, och jag skall vinna”, mässade han högtidligt för sig själv flera gånger. Vinna. Han strök handen genom sitt blonda – alldeles för långa – hår och harklade sig, som om han skulle tala. Hans publik lystrade uppmärksamt och för att inte göra de besvikna bröt han tystnaden som sänkt sig, spänningen och det rusande blodet, med att utbrista, nästan skrika, med en vild blick riktad rakt ut i intet, eller i den lurpassande skogen: ”Jag skall vinna!” Efter den kraftsamlingen drog han ett djupt andetag och här kan man tro att den unge mannen skulle komma till sans, samla sig, men vad som hände härnäst var oväntat, och publiken skulle chockade dra efter andan, och sedan småprata oroligt och frågande med varandra, om de bara hade möjligen. Klart som fan att de har möjligheten, tänkte han. De är väl osaliga maskerade andar dom jävlarna. Varpå han i sitt yttersta raseri riktade blicken mot en liten kvinna, som askgrå och kall låg på marken, gapandes ett svart hål. Hon bar en kjol, som var veckad och hade åkt upp lite på sidan så man blottade det högra knäet, och vaderna var grova, fötterna såg stora och smutsiga ut. Hon hade en lång stickad tröja på sig, och håret var kortklippt och hängde ner mot marken. Det var meningen att den här statyn skulle ligga ner, hon har inte vält. Hon har alltid legat där. Röd i ansiktet av ursinne började han sparka på henne, för hon var så frånstötande ful att han först inte kunde ta på henne. Han tittade med avsmak på hennes ansikte, den lilla näsan med de stora näsborrarna. Det ärriga ansiktet. Den obefintliga pannan och de stora kinderna. Så slog han på henne, för fötterna började snart värka. Han slog och skrek och slog och skrek, och väckte mer och mer av sin egen vrede för krypen. Till slut böjde han sig ner för att häva upp henne och dumpa av henne inne i skogen, men när han tagit ett fast grepp om henne, den lilla kvinno-statyn, så gled hans händer av den kyliga stenen hastigt uppåt och han tappade nästan balansen av styrkan som slogs tillbaka mot honom. Han gav upp ett ilsket vrål (publiken flämtar till) för han hade bestämt sig för att flytta dessa ohyggliga stenklumpar.
Solen stod ännu högt på himlen, morgondaggen hängde ännu kvar på bladen, och han upprepade sina tappra försök med en stålvilja de susande träden aldrig tidigare bevittnat. Tills solen gick ner återupprepade han ansträngningarna, men när mörkret blev för påträngande och kylan blev för bitande tvingade han sig att ge upp. Smutsig och blodig på händer och fötter och alldeles svettig gick han in i stugan och låste dörren noga om sig. Naken kröp han ihop i sängen, och det dröjde länge innan sömnen mottog honom i sitt rike, för kylan, den var bitande, och de avskyvärda småmänniskorna dansade en segerdans, i hans huvud, eller på hans trädgård. (Många års ensamhet i denna stuga och han visste knappt vad som var verkligt och vad han bara såg på sin egen näthinna) Må jag så vara galen tänkte han. Må jag vara galen. Det dröjde länge innan sömnen tog honom. Länge kunde han höra dom skratta, dom små jävlarna.




Prosa (Novell) av Camilla Löjdström
Läst 752 gånger
Publicerad 2005-02-18 00:30



Bookmark and Share


  Dilsewat
Du skriver verkligen bra! Sådan inlevelse man får, sådär försikta känslor som förmedlas, fina observationer på avstånd!!!
2005-11-21
  > Nästa text
< Föregående

Camilla Löjdström
Camilla Löjdström