Tystnad. Ingenting annat än en läskig tystnad över den lilla byn. Några få hus i som fortfarande brinner lite här och var. Döda kroppar överallt, liggandes i de leriga pölarna. Inte ens minsta lilla vindpust stör denna tystnad över denna döda by. Och så plötsligt bryts tystnaden, av ett spädbarns gälla skrik.

Pentisiela ryckte till. Hon hörde något från denna döda by i lågor. Ett spädbarns skrik.
- Låt de vara! – Ropade deras ledare, Luna, och fortsatte sin ritt förbi byn.
Pentisiela drog den slitna gråa yllemanteln tätare kring sin muskulösa och solbrända kropp. Hennes hjärta tyngdes. Varför räddar de inte det hjälplösa barnet? Hon vände på huvudet, och tittade in mot byn, och sökte med de smaragdgröna ögonen efter tecken på liv. Blicken vandrade från den ena döda kroppen, till en annan, från hus till hus i lågor. Och där, vid en kvinnas döda kropp, inlindad i en röd lerig sjal, låg det något som rörde på sig. Eller inbillade hon sig? Pentisiela vände om, och red in mot staden. Luna sa åt henne att vända om, men hon lyssnade inte. Hon red vidare, in mot byn på sin svarta hingst.
Pentisiela satte av, och försäkrade sig om att hennes svärd satt ordentligt fast vid midjan, och pilbågen på ryggen och band fast sin älskade hingst Natt vid ett träd. Barnets skrik hade upphört nu. Hon gick med bestämda steg fram bland de döda kropparna i sina läderbyxor och sandaler mot den plats hon sett byltet. Det plaskade lite smått där hon gick fram. Hon satte sig på huk vid sidan om den döda kroppen, och tittade på henne. En väldigt vacker ung kvinna, med ljusa lockar som var flätat ner till midjan, släta ansiktsdrag och ögon lika blåa som havet självt. Hennes kläder såg ut att vara mycket dyra. Hon lossade lite på byltet hon hade i famnen, och hittade där ett litet flickebarn. Vad ska hon göra med det lilla livet? Flickebarnet började åter igen skrika, av köld. Pentisiela tvekade en stund, och lindade sedan in barnet igen, och gömde henne innanför sin mantel. Hon slöt kvinnans ögon, och tittade på flickebarnet innanför sin mantel.
- Dig ska jag kalla för Rowena, viskade Pentisiela, och smekte hennes kind innan hon gick tillbaka till Natt, och red tillbaka till sin amazonflock.

Åren gick, och Rowena växte upp under Pentisielas beskydd. Hon lärde sig att bruka vapen likt alla de andra amazonerna. Hon växte upp till en vacker ungmö, med vackra kvinnliga former, släta ansiktsdrag och skära läppar. Ögon blå som havet, och lockigt ljusblont hår som räckte ner till midjan, som hon gärna flätade, liksom resten av amazonerna gjorde. Rowena var mycket omtyckt av alla, och kentaurerna var särskilt förtjusta i henne. Men det fanns ändå en som inte riktigt delade deras åsikter. Luna, amazonernas ledare.
Rowena visste om hur hon hamnat under Pentisielas beskydd, och bar jämt med sig den röda sjalen hon varit inlindad i när Pentisiela fann henne. Hon hade ofta suttit och beundrat dess lenhet, och studerat sömmarna och broderiet vid ena fliken. Vad den betydde visste hon inte. Luna sade att den kunde komma väl till nytta i framtiden, och att den var väldigt värdefull.

De red mot hettiternas kungadöme, för att byta tills sig nya vapen och lite föda. De var bara någon dags ritt ifrån staden Hattusa. De red inte i full galopp som de brukade göra, nu när de hade höggravida kvinnor med sig. Solen var på väg ner, så det var dags att slå läger.
De slog läger vid en stor skogsdunge. De reste några tält och gjorde upp en eld. När alla satt vid elden delade de ut vinet och brödet, och de åt sparsamt av det. Några av kvinnorna hade begett sig ut i skogen och plockat några bär som de gravida åt med smaklig aptit.
Rowena drack törstigt upp sitt utspädda vin, men åt sparsamt av den lilla brödbit hon blivit tilldelad, och gav resten till en av de gravida kvinnorna. Hon satte sig i skymundan, och tog fram den röda sjalen och la den mot kinden och slöt ögonen. Hon smekte dess lena tyg och kände på broderiet, likt så många gånger förr, och drömde sig bort. Hon var så inne i sina fantasier, att hon inte alls lade märke till mannen som stod och lurade vid skogskanten. Han stod där med en girig blick i sina mörka ögon, som skymdes en del av det långa, mörka och rufsiga håret, och väntade på rätt tillfälle. Hans kläder var slitna och lortiga. Han hade ett rep knutet runt midjan som höll byxorna uppe. Så lade hon sig ned, med ett leende på läpparna, och somnade.
Rowena vaknade upp av att det var någon som tog på hennes kropp. Amazonerna hade somnat, och ingen hade upptäckt honom. Varför hade hon inte gått tillbaka och lagt sig bland de andra för att sova? Hans händer var överallt över hennes kropp, och slet i hennes tunika och byxor, samtidigt som hans mun ivrigt letade sig uppför hennes hals, och med den andra handen höll han fast hennes armar i. Hans mun nådde Rowenas, och Rowena bet tag i hans tunga tills hon kände blodsmaken. Han skrek, och slog henne för att få henne att släppa. Rowena puttade bort honom, och tog fram sin dolk hon hade fäst vid benet, och satte sig gränsle över honom, med dolken mot hans strupe. Av allt tumult hade de andra amazonerna vaknat, och iakttog händelsen. Hon visste vad som förväntades av henne nu. Den som försökte våldföra sig på en amazon bestraffades med döden. Hon sökte med blicken efter Pentisiela, och fann henne med sitt långa bruna hår utsläppt för omväxlingens skull, vid Lunas sida, i fronten av kvinnoskaran. Pentisiela nickade kort, och Rowena högg till.

Vid morgondagens första strålar packade de ihop tälten, åt en fattig frukost beståendes på bröd och vin, fortsatte de sin ritt mot Hattusa. Pentisiela red vid Rowenas sida, och de småpratade lite grann, om gårdagens händelse.
- Nu är du en kvinna, sade Pentisiela med ett leende, och glimten i de gamla smaragdgröna ögonen.
- Ja, jag är väl det. Men Pentisiela, är jag verkligen det? Jag menar, jag har ju ännu inte tagit mig en gemål.
- Tids nog, mina kära. Det är ingen brådska med sådant. Du har hela ditt liv framför dig för det. Männen i Hattusa kommer att vara vid dina fötter. Nej, kungar och krigare från världen över kommer nog att fara till ditt rike och försöka vinna din hand.
Pentisiela sa det och tittade bort från Rowena. Hon verkade med ens mycket ledsen.
- Vad menar du mor? Mitt rike? Jag är en amazon, likt dig. Jag har inget rike, vi är ett vandringsfolk.
Pentisiela tittade på Rowena, och hennes ögon fylldes med tårar. Rowena tittade oförstående på sin fostermor, och kände sig dum som fått henne att gråta.
- Åh, mor. Hur är det fatt? Sade jag något dumt?
- Nej, nej, sade Pentisiela och snyftade en aning. Nej, det är bara det att.. Åh! Jag skulle ha berättat det för länge sedan.
Pentisiela torkade tårarna, och rätade på ryggen. Rowena satt som ett enda stort frågetecken i sadeln, och tittade storögt på Pentisiela.
- Sjalen. Har du ännu kvar sjalen jag fann dig i?
Rowena nickade.
- Ja, vad bra. Det är så att den kvällen jag fann dig, hade konungen i Heliopolis sänt ut sina män för att göra slut på Hattusas ättlinje. Han hade fått höra att prinsessan av Hattusa befann sig i den byn, och beordrade att byn skulle utplånas. Heliopolis ville ta över Hattusa. Det de inte visste var att prinsessan fått ett barn, och att hon gömt barnet i ett bylte som hon hade i famnen som männen inte upptäckte. De for sin väg i tron om att de utfärdat det deras konung sänt order om. Efter att männen från Heliopolis varit fram råkade vi amazoner ha vägarna förbi, och vi kunde höra ett spädbarns skrik. Och du vet ju att jag trotsade Lunas order, och red in i byn och fann dig. Kvinnan vars famn du låg i, var ingen mindre än prinsessan av Hattusa. Broderiet på din sjal är din kungliga släktes symbol. Kungen av Hattusa har inga fler släktingar som kan efterträda honom, vilket gör dig till hans sista arvinge.
Rowena tittade chockat på Pentisiela. Hon kunde bara inte förstå det Pentisiela just berättat för henne. Hon, en prinsessa? Av ett så stort rike? Varför hade de inte berättat något för henne tidigare? Varför berättade de det nu? Var det för att alla kungariken ville att amazonerna skulle utplånas, och att de ville ha en trygg hand vid makten av ett stort kungarike? Frågorna eka i hennes huvud. Hon blev med ens yr, och hade svårt att hålla sig upprätt på hästryggen. Hon tittade in i de välkända smaragdögonen, och svimmade.

Hon vaknade upp i ett väldekorerat och utsmyckat rum, med starka färger i blått, rött och guld. Hon låg i en bekväm halmsäng, med härliga sidentyger, och med tyger i olika ljusa blåa nyanser som omgav sängen som skynken. Vid sidan av sängen stod där ett litet bord, med ett guldarmband format som en orm på, och ett ljus som brann. Smycket var verkligen vackert, och Rowena sträckte sig efter det för att ta en närmare titt.
- Välkommen hem, du prinsssesssssa av Hattussssa, kom ett lågt väsande ljud som tycktes komma från det ormformade armbandet.
Rowena tittade sig förbryllat omkring i rummet för att se om någon var där, men fann ingen där. Hade hon inbillat sig? Hon riktade återigen sin blick mot smycket, och tyckte att ormen slingrade sig lite grann, för att sedan bara vara ett praktfullt smycke. Rowena log för sig själv. Så hon hade inte inbillat sig, det var ormen som talat till henne. Hon tog på sig armbandet, och så hörde hon steg, och en dörr som öppnades.
- Åh, min solstråle, har du äntligen vaknat upp nu, sade Pentisiela, och lade sig vid sidan av Rowena, och strök fingrarna genom hennes ljusa hår. Mellan hennes bröst slingrade sig en orm fram, och slingrade sig nyfiket runt Rowenas arm.

© Jasmine Törnetoft Turandar