Egentligen skulle jag inte stå här och ringa på dörren.
Egentligen skulle jag börja ett nytt liv.
Ägna mig åt andra saker. Börja plugga. Sadla om.
Jag hade ju bestämt mig-så vad gör jag här? Egentligen?
Vill inte HA jobbet, men titta kan man ju alltid göra.
Och skulle jag till äventyrs bli erbjuden tjänsten,
så behöver jag inte tacka \"ja\". Just det.
Så är det. Jag är bara nyfiken.

Därför-åh- därför, ringde jag på dörren!
För att jag hade ett val.
Och när dörren öppnades, när dörren öppnades,
öppnades också en port till Helvetet.

Men hur skulle jag ha vetat det? Där fanns ingen
som viskade ett varnande ord i mitt öra. Ingen.
Jag lever med den förfärliga sanningen att jag
hade ett val, och valde, fel.