Tar fram mitt kollegieblock, sätter mig tillrätta.
Vet precis vad jag vill skriva. Vet att jag måste.
För att äntligen få ro i min själ.
Jag har något att berätta men orden vill
inte låta sig formas på mina blanka sidor.
Och det gör ont. Ont att minnas.
Men det gör ännu mer ont att ständigt hålla tillbaka.
Vara på sin vakt. Rädd att säga för mycket.
Frustrerad över att vara belagd med munkavle.
Men här! här! är jag anonym. Ingen vet vem jag är.
Här vågar jag tala. För det törs jag väl?