Så hände det en dag att familjen som redan hade två pojkar inskrivna på kooperativet, fick en liten syster... Föräldrarnas glädje över en underbar liten dotter, grumlades av sorg och oro när det stod klart att barnet också hade ett handikapp. Downs Syndrom. Så många frågor. Så mycket känslor. Så mycket glädje. Ja, faktiskt, så mycket glädje! För man älskar sitt barn, sitt underbara lilla barn. Handikapp eller ej! Visst man förstår att det innebär en livslång oro. Visst inser man att just det här lilla barnet kommer att behöva så mycket mer stöd i livet...men man älskar sitt barn! Och man vill sitt barn allt gott i livet.

Och precis som alla andra syskon som \"fötts in\" i Föräldrakooperativet, ska också den här lilla flickan så småningom börja i förskolan. Vår förskola. Vårt Kooperativ. Detta var en så självklarhet att vi som personal inte kunde föreställa oss något annat scenario. Så naiva, så okunniga om människors grymhet var vi ännu.

För det visade sig att vissa familjer inte alls tänkte i dessa banor. På fullt allvar ansåg dom, att ett barn med just detta handikapp, kunde ta så mycket av personalens energi och kunskaper i anspråk, att det skulle gå ut över deras \"normala\" barn. Risken fanns att personalen skulle försumma de \"friska\".

Trots att vi förklarade, att barn med \"behov av särskilt stöd\" kunde få en personlig assistent om det var nödvändigt, och att kommunen skulle betala den tjänsten, och alltså inte skulle kosta kooperativet en krona, var de tveksamma. \"Det vore ju idiotiskt att skaffa sig problem, när man inte behövde.\"

Nu \"fick\" den lilla flickan börja på förskolan, med personlig assistent, och jag kan inte med bästa vilja i världen påstå att det fungerade bra, men det var ett lyft för oss alla, vi lärde oss så mycket av denna ljuvliga lilla flicka. Både barn och personal lärde sig \"teckenkommunikation\". Ett nytt \"ord\" nästan varje dag. Men ett ihärdigt motstånd, fanns hela tiden. Föräldrarna tyckte att hon blev allt besvärligare, ju äldre hon blev. Hon lärde sig aldrig tala ordentligt och var \"utåtagerande\" på alla möjliga obekväma sätt.

Många besvärliga samtal har jag fått utstå genom åren för att försvara flickan, hennes familj och vårt agerande. Det har varit många tuffa stunder. Men det absolut svåraste har varit att inse, att välutbildade och (som jag trodde) insiktsfulla föräldrar hade sådana avgrundsdjup av människoförakt. Det skrämmer mig mer än allt.