Småbarnen hade just somnat. Tänkte smyga mig ut ur rummet, då dörren öppnades. Rosie, mamma till ett av de sovande barnen bullrar in.
-\"Jag hittade en så jättesöt mössa till Sofia, på min lunchrast,men jag vet inte om den är för stor så jag tänkte bara sticka hit ett slag och kolla om den passar\"
Och innan jag hunnit hindra henne har hon rusat fram till den sovande dottern, väckt henne, ryckt upp henne och satt på henne mössan!
-\"Nämen titta, så söt hon blev! Den passar ju precis! Nu måste jag iväg igen, min rast är snart slut!\"

Och borta var hon. Lämnande en storgråtande dotter i en spjälsäng. Inte en chans att Sofia skulle somna om i brådrasket. Jag lyfte upp och bar ut henne ur rummet. De andra barnen behövde sin sömn. Dagarna kan vara både långa och tröttande för små barn på en förskola.

Tänkte den här mamman på vad hon ställt till med? Förstod hon vilken chock det var för dottern att bli väckt så bryskt? Här kommer mamma, och när mamma kommer får jag gå hem. Det visste hon. När mamma eller pappa kommer då får jag gå hem. Men vad gör mamma? Hon väcker sitt barn som knappt hunnit somna, provar en mössa och försvinner igen.

Och jag funderar medan jag tröstar: Den här mamman är min \"chef\". Hon har hand om personalfrågor. Kommer hon att förstå när jag lägger fram mina åsikter om hennes beteende?? Inser hon att hon \"stör\" verksamheten? Kan jag verkligen på fullt allvar se henne som min chef?

Nej, hon är bara en mycket ung mamma, som knappt vuxit ur barnskorna själv, och som förmodligen inte satt sig in i vad det innebär att vara förälder.
Hur ska hon kunna \"vägleda\" mig? Jag har arbetat som förskollärare i tjugo år. Som föreståndare i nio år. Hur i alla världens da´r ska jag kunna diskutera vare sig pedagogiska eller personalfrågor med en mamma som själv beter sig som ett litet barn med behov av omedelbar behovstillfredsställelse?

Suckande inser jag att en låååång tvårsperiod just tagit sin början.