En fest som alla andra i en slags barn-vuxen-mellantid då födelsedagskalas blivit hopplöst pinsamma och det enda som gällde var Party. Hon visste som vanligt inte riktigt varför hon var bjuden, kanske berodde det på att födelsedagsbarnet i fråga beordrats att bjuda hela klassen. Hon visste inte heller varför hon egentligen gick dit, till ytterligare en förnedrande klassfest där hon tillbringade större delen av tiden i ett hörn nånstans, i ett desperat försök att göra sig osynlig.

Men någonstans fanns det som vanligt ett desperat hopp om att den här gången skulle allt bli annorlunda. Den här gången skulle hon få vara med, hon skulle få delta i dansen, skulle bli tilltalad och sedd. Inte heller fick mamma och pappa veta något om vad som egentligen pågick så det var viktigt att hålla skenet uppe, verka glad och förväntansfull. Present inköptes och hon åkte iväg.

Festen hölls i en gemensam lokal nära födelsedagsbarnets hem. Det var en klassisk mellanstadiefest med föräldrarna på behörigt avstånd, popcorn, lekar och tafatt dans. Precis som förväntat ignorerades hon totalt av klasskamraterna. Hon var endast en del av den luft de andades.

Av någon anledning fick hon för sig att gå ut på trappan för att få lite luft och för att fly förnedringen för en stund. Det var snö och flera minusgrader ute men hon hade varken jacka eller skor på sig. Plötsligt hörde hon dörren låsas bakom henne. I tron att någon råkat låsa dörren av misstag började hon knacka, men förgäves. Istället för att bli insläppt hörde hon hur volymen på musiken höjdes där inne och hennes knackningar ignorerades.

Stentrappans kyla och is trängde igenom hennes strumpor och fick hennes fötter att värka. Hon förlorade allt grepp om tiden och när dörren slutligen öppnades ("Men ojdå, vi hörde dig inte") hade hon ingen aning om hur länge hon stått där ute. Smärtan i fötterna skvallrade dock om att det rörde sig om en längre tid. När hon kom in pågick "Ryska posten" för fullt men hon kunde givetvis inte delta eftersom hon inte varit med från början... Än en gång hade klasskamraterna lyckats utesluta henne, på ett extra utstuderat grymt vis.

Resten av festen tillbringade hon, fortfarande frusen, med att iaktta klasskamraterna som dansade, tills klockan var 22 och det var dags att åka hem. Med påklistrad glättighet och värkande fötter berättade hon för sina intet ont anande föräldrar om lekarna och dansen och hur trevligt det hade varit.

Senare grät hon sig till sömns med tre par strumpor på fötterna...