Tänk Dig lyckan att äntligen bli tillfrågad, som en riktig person, som De andra.
Att med sprittande ben och bultande hjärta - utan att för den skull verka för desperat angelägen - svara ja; självklart vill jag vara med!

För att tio minuter senare mötas av en vägg av förakt och konspirerande blickar som i tyst samförstånd lade nivån för vad som var tillåtet och inte.
"Trodde du verkligen att du skulle få vara med?"
Det hånfulla tonfallet, skratten, förnedringen.
Ytterligare några blåmärken i din godtrogna själ, sida vid sida med de sedan tidigare oläkta.
Lurad, än en gång.

När ska man sluta tro på människans godhet?
På människans förmåga att förändras?
När övergår hopp till enfald?