Hon vaknar med ett ryck, sträcker sig snabbt efter lampknappen och tänder.
Ljus. Ljus och hastigt flämtande andetag: Sätter sig upp i sängen och kikar på klockan, 06:00, bussen går om en timme. Hon snurrar runt och borrar ner ansiktet i kudden. Börjar bli mer och mer klar i huvudet, tankarna skingras och sorteras upp.
Tanke 1: Vart är jag?
Svar: Hos morsan.
Tanke 2: Borde jag vara här?
Svar: Skuldkänslor.

Hon sätter sig upp och sträcker ut benen, ställer sig och stapplar fram till spegeln. Möter ett par blåa ögon med alldeles för mycket svart under.
-Fan… jag borde tvättat bort sminket igår! Svär hon tyst för sig själv och kikar skuldmedvetet mot kudden; svarta fläckar. Smyger ut till badrummet och hoppar in i en kall dusch.
Sakta, sakta vaknar kroppen till liv och hon hoppar ur duschen och kilar tillbaka till rummet iklädd i handduk.
Klädval: Svarta byxor, svart linne, svart tröja.
Hår: Reder ut, sätter upp, slarvigt med svart hårband. Svart, svart, svart.
Smink: nytt svart vid ögonen, trötta ögon piggnar till lite.
Frukost: Smyger ut i köket, hämtar in en smörgås och ett glas juice på rummet.
Äter i sängen med en bok i knät.
Borstar tänderna.
Folk vaknar.
Kryper ihop i sömniga lillebrorsans famn och kramar honom godmorgon.
Känslor: Gör ont inuti. Saknar dig fast du är här just nu. Kommer sakna dig så mycket när jag åker igen.
Tanke 1: Känns det såhär i dig också?
Svar: Annars skulle du väl inte krama mig så hårt?
Tanke 2: Borde jag vara här?
Svar: Skuldkänslor.

Mindre lillebror kommer stapplande. Puss på kinden.
Känslor: Gör ont inuti. Saknar dig fast du är här just nu. Kommer sakna dig så mycket när jag åker igen.

Tanke 1: Känns det såhär i dig också?
Svar: Förstår du? Du är ju så liten.
Tanke 2: Borde jag vara här?
Svar: Skuldkänslor.

Styr stegen mot sovrummet. Kikar på mamma och styvpappa.
Mamma ler sömnigt.
Fråga till Mamma: - Har du sovmorgon?
Svar: - Ja, börjar nio.
Samma fråga till styvpappa, samma svar.
Känslor: Gör ont inuti. Saknar er fast ni är här just nu. Kommer sakna er så mycket när jag åker igen.
Känslor 2: Måste komma bort, blir för mycket.
Vit lögn: - Jag måste åka nu, ta en tidigare buss för jag glömde läxpapper i skolan.
(Tanke: Vet att man inte ska ljuga, men bättre det än att plågas och plåga. )
Svar: - Jaså, kommer du sen igen då?
Svar på svar: - Nej, jag drar till farsan sen.
BRINNANDE SKULDKÄNSLOR.

- Jaha, jaså… Kommer du på onsdag igen då? (Bränner bränner bränner.)
- Mmmm… jag tror det…
- Okej, då ses vi då. (skyddande kyla i ögonen som bränner) Ha det så bra i skolan!
- Ha det bra på jobbet, vi ses.

Hon rymmer tillbaka till sitt rum, hämtar skolväska, på med kängorna och jackan, ropar ”hejdå” och kilar ut.
Solen bländar henne och hon går mot busshållplatsen, kikar på mobilen.

1
meddelande mottaget
         läs

trycker på C och stoppar ner mobilen i fickan och går upp för backen till hållplatsen, slår sig ner på bänken inne i kuren och fipplar med kalla fingrar fram mobilen igen. Går in på meddelanden på jakt efter det nya.
Tanke: Nytt meddelande från David.

- Fan också!

Läser.

”Hej! =) Saknar dig, önskar ja vaknat upp breve dig i morse istället för i min ensamma kalla säng. *Puss* Kan vi inte ses snart? /David”

Skuldkänslor. Och ilska.
Patetiska människa!

David: Söt pojke, Lång, vältränad, vackert ansikte. Osäker. Osäker och vill analysera allt. Osäker vill analysera allt och kräver känslor. Osäker vill analysera allt och kräver känslor som hon inte har. Osäker, analysera, kräver, kväver.

Relation till David: Haft som ”kille på G” ett tag, försökt få honom att förstå att intresset inte är delat, men han vägrar inse. Väldigt trevlig, men det säger inte klick.

Meddelande svar 1: ”Patetiska människa! Vi är inte ens tillsammans, du har inte ens vågat kyssa mig! Tycker inte om dig! //Klara ”(skickar inte)
Meddelande svar 2: ”Saknar dig också lite, o gomorron, sitter vid bussen, får se när ja har tid o ses. //Klara” (Skickar)

Hon tittar ett tag på det innan hon skickar iväg det, suckar åt sig själv. Att göra slut med någon som man inte ens är tillsammans med… går det?  
Kikar igenom de andra meddelanden som ligger på mobilen, har gott om tid, bussen kommer inte förrän om tio minuter.

Meddelande från David: ”*puss* saknar dig”
Meddelande från David: ”Det är okej, jag förstår att du inte har tid. *puss* ”
Meddelande från David: ”Satt här och tänkte på dig, tänkte bara skriva hej.. saknar dig….*puss* ”
Meddelande från Benjamin: ”Tjena tjejen! Satt och snacka veggogrejor med en söt tjej, kom att tänka på dig! Hehe! Hörs ikväll kanske!”
Meddelande från David: ”Men kan du inte komma hit då? Jag kan hämta dig. *puss* ”

Benjamin: Säker. Äldre. Humor. Söt. Vågar ta en diskussion.

Relation till Benjamin: Internetpojke. Aldrig träffats. Pratar om ALLT och pratar mycket.

Hon suckar och lägger ner mobilen i fickan, kikar efter bussen och går lite fram och tillbaka i busskuren. Tränger undan alla tankar utan dem på att bussen kommer snart och att det är kallt.

Stiger på bussen när den kommer, ler svagt mot föraren, ser sig om efter en tom plats, tar emot undrande blickar.
Tanke: Jag bits inte för att jag är svartklädd.
Slår sig ner på en tom plats, lutar knäna mot sätet framför och suckar, tittar ut genom fönstret.
Allting susar snabbt förbi och hon lutar huvudet mot rutan, det skakar, är inte särskilt bekvämt men hon sover bättre här än hemma.

Tanke: Är det FÖR fel att skolka om man gör det bara för att få sova lugnt?
Hon suckar igen, tanten snett bakom tittar lite konstigt på henne.

Tänker ut frågor till Tant: Vaddå? Har du aldrig hört någon sucka?
Har ditt liv alltid varit så perfekt att du aldrig behövt sucka?
Måste du stirra så på mig?
Jaha, jag vet att jag har svart målat runt mina ögon och kängor, jag tänker inte hoppa bak och sno din lilla patetiska handväska bara för det. Tror du verkligen det?
Säger inget av det.

Tänker ut handlingar mot Tant: Räcka ut tungan.
Ropa ”BU” och visa tänderna.
Blänga och se farlig ut.
Morra
Gör inget av det, blänger lite granna bara.

Tanten tittar bort och hon ser på nytt ut genom fönstret, ler lite nöjt. Gillar bussar. Gillar fönster. Gillar inte gloende tanter.

Hon kikar på hållplatsen som susar förbi, här borde hon gått av om hon skulle till skolan. Lite ångest över att hon inte gick av.

Känslor: Ångest, skuldkänslor, trötthet, rädsla.

Ångest över: att hon inte gick av vid rätt hållplats, att hon inte skrivit den där jävla engelska uppsatsen utan istället satt och snackade med Benjamin.
Skuldkänslor över: ALLT. (bränner)
Trötthet: Fysiskt trött, sover inte bra längre. Inte någonstans. Jo, på bussar.
Rädsla: Rädd för sig själv, rädd för sina känslor, rädd för andras känslor. Rädd för allt nästan.  

Hon plockar fram kollegieblocket ur väskan, hittar en penna, klottrar ner några snabba ord:

Krävande, Kvävande
Rivande rädsla
Att göra fel
Val, välja rätt väg.

Arga
Ledsna
Likbleka
Ansikten

Dömer, drömmer
Ensam, enslig.
Själv.
Sluta
Andas

Kvävande
Viljor
Är du avundsjuk på mig?
Välja vad jag vill
Alla har inte det privilegiet
Nästan fantastiskt.
Drömfångare
Ensam

Kan du inte se?
Rejält jävla ensam
Aldrig att jag tänker
Välja

Hon ler snett, härligt att ha fått lite ur sig. Att några få ord kan betyda så mycket att skriva. Att det kan kännas så härligt bara för att pennan lekt lite över papperet.
Kanske kan hon glömma allt ett tag nu.
Hon stoppar ner kollegieblocket i väskan igen och lutar på nytt huvudet mot rutan, stänger ögonen.

Vaknar två timmar senare av att bussen hoppar till och huvudet slår mot rutan. Kikar sig yrvaket omkring.



Tanke1: Var fan är jag?
Svar1: Ingen aning!
Tanke2: Varför är jag här?
Svar2: Skuldkänslor.

Gnuggar sig försiktigt (för att inte kleta ut sminket) i ögonen och försöker få syn på något hon känner igen. Tar upp mobilen för att se vad klockan hunnit bli.

1
meddelande mottaget
         läs

Kikar på klockan först, 09:53, öppnar sedan meddelandet.

Från David: ”Hej gumman! Men när kan du träffas då? Jag vill träffa dig snart! Kan du idag? Jag kan ta ledigt! Saknar dig!!!! *puss* ”

Hon låter huvudet falla tillbaka på rutan med en duns. Humöret rasar och hon fipplar snabbt ihop ett svar.

Meddelandesvar: ”jag skrev nyss att jag INTE VET när jag har tid! Och jag har INTE tid idag! //Klara” (skickar)

Tittar ut genom fönstret igen och känner igen sig. Snart på ändhållplatsen åt totalt fel håll än vart hon skall. Då tar det i alla fall en timme till innan hon kommer fram till skolan.
Tanke: Borde kanske gå av nånstans och köpa något att äta.
Svar: Inga pengar.

Nytt meddelande från David: ”Okej, förlåt! Inte meningen att stressa dig. Förlåt!! Har du tid i morgon då? Jag vill ju bara träffa dig!”
Meddelandesvar:  ”Har inte tid i veckan, mycket att göra i skolan. Jag hör av mig som sagt”
Nytt meddelande från David: Okej, hör av dig så snart du kan då! *PUSS* ”

Hon suckar, förstår inte varför han inte inser att hon är ett svin så som hon behandlar honom. Han förtjänar bättre, och hon förtjänar någon annan. Det skulle aldrig fungera mellan dom.

Hon sluter ögonen, kan sova en timme till, sen så måste hon gå av och gå till skolan.
Tankarna vandrar iväg fast hon försöker att kontrollera dom.
Ser mammas ledsna ansikte. Tvärs över köksbordet. Känner det som en avgrund som bara växer och växer mellan dem. Hon kan inte stoppa, och hon kan inte hoppa över den.
Sitter still som ett livlöst skal. En spelad roll.
Roll som verkar oberörd. Roll som äter upp inifrån.
Samtidigt så berörd. Ord som ”Vi saknar dig” får ögonen att tåras.
Hon förstår inte själv vad det är hon känner eller varför. Det bara känns.
Känns lite som om någon tar upp en stor sax och klipper bort nånting från hennes inre. Bit för bit bara. Och den så kvävande känslan av tomrum. Som om det försöker suga åt sig känslor men de vill inte.
En inre strid.
Minnesbilderna kommer även när hon försöker tänka på annat.



- Ska du flytta?
- Mmmm…
- Varför?

Hon ruskar på huvudet och sväljer klumpen i halsen. Ögonen tåras allt för lätt. Hon tvingar sig själv att verkligen tänka istället.
Varför flyttade hon?
Varför all denna eviga skuld?
Varför kunde dom inte bara förstå?

Minns mardrömmen som hon haft när hon var liten.
Mamma på ena sidan.
Hon i mitten.
Pappa på andra.
Och dom slogs, med henne som vapen…

Tankarna avbryts av att mobilen ringer. Tar upp den, kikar på displayen. Farsans mobil.
- Hej!
- Tjena Klara! Läget?
Tanke: Du vill inte att jag ska svara på det egentligen, vill inte oroa dig.
- Jorå, jag lever. Själv?
- Bra! (skratt) Jag tänkte bara kolla om du ska med hem sen eller?
Tanke: Varför varför varför varför?
- Mmmm… jag slutar vid 3, kan du hämta mig då?
- Visst, men sen så får vi skynda oss hem!
- Mmm.. okej… Men då går jag ut då.
- Yes, vi ses sen! Hejdå!

Hon lägger ner mobilen igen och det brinner.
Att dom inte förstår vad dom gör med henne?
Sliter i henne. Det går inte att dela henne i två delar, förstår dom inte det?
Känner en ensam tår strila nerför kinden. Torkar irriterat bort den.
Tanke: Jävla mes! Han sa inte ens nåt konstigt! Varför gråter du?

Minnen kommer tillbaka, hur började allt egentligen?

- Vi tycker att du är egoistisk!

Minns som i en film hur ögonen tårades och hur det blev svårt att andas.
Hur kan hon säga så? Det enda som jag vill är ju att alla ska bli nöjda! Förstår hon inte hur jag mår? Förstår du inte?
Ser inom sig hur hon öppnar dörren och stiger ur bilen, mitt i ett trafikljus, sneddar vägen och går mot busshållplatsen. Tårar bara rinner och folk kikar snett på henne. Hon biter sig hårt i läppen och torkar tårarna, bestämmer sig för att aldrig gråta över dom igen.

Är det egoistiskt att försöka få alla nöjda?
Är det egoistiskt att försöka slita sig själv i två delar?
Är det egoistiskt att även fast det sprängs inuti le och skratta?
Är det egoistiskt att ligga vaken sent på nätterna och vrida sig så att svetten bara rinner och håret tovas och ögonen blir röda och samvetet blir aldrig ljusare?

Egoistisk? Hur kan dom? Hur vågar dom? HUR FAN KAN DOM MED? Förstår dom inte?
Dom kan ju först själva försöka ha en trevlig jul med två familjer samtidigt innan dom säger nåt!
Sitta på ett tåg och stirra ut genom fönstret. Jul? Då är det inte jul! Jul ska vara fridfullt. Jul ska vara harmoniskt. Jul ska….

Men det är inte deras fel, hon är väl medveten om att det är hon själv som pressar sig och som kväver. Vill att alla ska vara nöjda men glömmer sig själv.
Egoistisk.
Förstår inte.

Hon blinkar och återvänder till verkligheten, för att snabbt försvinna tillbaka till minnena igen.

Minns resan hem och minns tåget nästa morgon, minns pappa. Minns bror i telefonen. Försöker låta bli att minnas nätterna.

Ruskar på huvudet och lutar sig på nytt mot rutan, kikar ut och kväver en snyftning. Ilska för att hon är så svag.
Ser husen och bilarna. Sträcker sig och trycker på stoppknappen, går fram till bussdörren och kliver av vid skolan.
Ler.

Jag ler alltid!
Som ett påklistrar jävla colgatesmile
Köpt på rea.
På en loppmarknad
Ett
       redan
            använt
                   leende
Som är fastklistrat över mina egentligen stela läppar.

Och mina ögon tindrar och blänker
det är frysta tårar på dom.

Ser du så glad jag ser ut?

Suckar när hon senare på kvällen lägger ifrån sig kollegieblocken och pennan och blundar med huvudet nerborrat i kudden och alldeles för mycket svart runt ögonen.