När hon såg på honom så tänkte hon alla de där tankarna som man inte får tänka.

- Hej älskling!
- Hej...

Och när han var sådär vacker så tänkte hon så som man bör.
När hans läppar mötte hennes så tänkte hon så som man bör.
När hans hand snuddade vid hennes bröst så tänkte hon så som man bör.

De låg i sängen. Efteråt-känslan värkte i henne när hon såg på honom och log och mumlade så som hon bör.
- Jag älskar dig! Det var underbart!

När hon kände honom så tänkte hon alla de där tankarna som man inte får tänka.
Alla de där tankarna som skrämmer så.
- Jag älskar dig också. Och ja, du är underbar!

Och när han sade sådär så var han också underbar.
Och när han senare på natten ringde till Flickan-som-hon-inte-visste-om så var han fortfarande underbar.
Och när hon blundade och tryckte ner för svarta ögon i kudden och inte låtsades höra hur han mjukt kallade Flickan för älskling så var han fortfarande underbar.
Och när hon fram och tillbaka nynnade ”hör-du-mig-hör-du-mig-kan-du-höra-mig” för att inte höra honom så log hon för sig själv och han var underbar.


Så lade han på luren och vände sig mot henne. Såg på hennes svarta hår som spred sig ut över kudden som gift. Som om hon försökte stjäla hans säng. Som om hon skulle kunna det! Som om han skulle…

- Jag har en annan.
- Jaha.
- Ja.

Hon vände sig om och somnade.

De låg i sängen. Efteråt-känslan värkte i henne när hon såg på honom och när hon verkligen öppnade ögonen så såg hon att det egentligen var tomt bredvid henne. Att det alltid varit tomt och att han alltid varit tom och att kärleken inte fanns och när hon sa så som hon bör så log hon inte längre.
- Jag älskar dig. Det var underbart.