Det var många morgnar jag vaknade upprymd.
Naturligtvis drömde jag om kärlek och jag hade alltid trott på sanndrömmar. Trots att jag aldrig upplevt något sådant.
Som min gamla konfirmationspräst frågade oss:
\"Tror ni på Gud?\"
\"Nej\" svarade vi unisont. \"Vi har ju inget bevis, vi tror inte på något vi aldrig sett.\"
Han fortsatte: \"Tror ni att solen kommer gå upp imorgon?\"
Vi skrattade lite hånfullt åt honom. \"Självklart.\"
\"Men ni har inte sett det, eller hur?\"
På något sätt var det han som vann den där diskussionen och sen den dagen trodde jag nog på kärlek. Att den fanns där för alla.
Jag funderade nog nästan till och med på att bli kristen ett tag. Det känns ganska pinsamt att erkänna det, men jag trodde att man kanske skulle bli älskad där. Jag blev förtvivlad av mina drömmar och började inbilla mig att jag var kär i var och varannan kille. Eller tjej för den delen.
Jag trodde verkligen att kärlek var den enda raka vägen till lycka, eller sann olycka.
Jag befann mig i något slags tomrum nånstans mittemellan. Likgiltig som få.
Det kunde man inte visa utåt. Alla måste ju ha känslor, annars är man inte människa.
Det var i alla fall vad jag trodde på.
Vi vet ju alla att det gäller att anpassa sig.
Trots alla mina tappra försök, genom alla år, att verka mänsklig, tappade jag taget.
Det gick för lång tid och allt jag borde ha upplevt rann ut i sanden. Plötsligt verkade det där med att tro på något man aldrig sett inte ligga så nära till hands. Den bästa lösningen var kanske att stanna inne och ruttna bort. Om man nu kunde göra det som människa. Och om det var människa jag var?
Hur jag än försökte kunde jag inte ens frammana känslor som verkade äkta. Men vad spelade det för roll? Jag kunde ändå inte skilja på äkta och oäkta. Det var för rörigt i mitt huvud.
Det är för rörigt i mitt huvud och jag vet fortfarande inte alls hur man känner.
Avtrubbad och rädd. Alldeles för rädd.
När borde man egentligen börja fly?