Jag vaknar upp hastigt!
Det knackar på dörren.

Han som jag har älskat i hela mitt liv, han som använde näven istället för ord. Han som sa förlåt efter varje blåmärke på min kropp.
Honom älskade jag, honom försvarade jag. Men en dag sa min vännina stop, öppna ögonen och se!
\"Han förstör ju dig\"
\"Nej, han älskar mig\" Svarar jag med ilska i min röst!
\"Hur kan du påstå att han älskar dig när han slår dig varje dag?\"
Den dagen öppnade jag mina ögon, hon tvingade mig. Nu såg jag, jag såg att mitt liv var i spillror.
Jag packade väskan, tog med det jag kunde behöva och försvann.
Nu lever jag skyddat, jag vet att han söker mig, överallt ser jag hans ansikte, överallt hör jag hans röst.

Det knackar på dörren, jag är livrädd. Klockan två på natten ska det inte knacka på dörren, tänker jag.
Jag öppnar och där står han. Den personen jag gömt mig för i två års tid nu. Nu hade han hittat mig.
\"Fattar du vad jag har letat efter dig\"
Första slaget kommer i magen, andra i ansiktet.
Jag faller mot golvet, en spark, två...
Sen försvinner allt.
Alla ord han skriker alla slag och sparkar han ger.
Jag hör mitt hjärta...
Jag ser ljuset!
Farväl