Vi har alltid vart här, i den bilden. Kännslan av svarta strukturer, som flyter ut och bildar mönster. Jag tror jag befinner mig i en stad. Skuggor av hus fyller de muromgärdade tomma hålen. Gräs på marken under oss. Jag vill ha en cigg, funderar lite skämtsamt på att vandra för evigt. Ner för de logiska konstruktionerna rinner en svart massa, ljud... Tungt, klibbigt ljud. Men inte alls öronbedövande. Motsatta siluetter rör sig inuti varandra nedanför mig. Jag behöver inte tänka längre. Som glas, tjockt glas! Slutet på dagdrömmar.

Jag ser inte så mycket skillnad. Vibrerande svart mott stilla blått. Skakandes, rinnandes, letandes. Det går att försvinna utan liknelser, du skall säga vad du ser. Varför sitter jag ner? Inget glänsande vatten, gatan är torr. Och gul. Kulisser utställda på måfå, stora konstverk som knappt syns. Jag saknar inget just nu. Här finns jag inte. Bara medvetanden, flytande i dimmor, färglada dimmor. Det jag sa till mig själv var bara nått jag hade läst. Det var inte direkt relevant. Frågan är motsatt. Var? För nu finns den inte längre. För länge sedan blev den torr och gammal och kastades. Det är jag glad för. För här är jag lycklig och jag vill stanna. Nånstans vid lundagård. Buskar med blommor, jag tror det är rosor, eller nån annan sort, dom är mörka just nu, men vanligtvis färglada, dom utgör en kontrast mot den kolsvarta, symetriska, raka väggen. Mönster, fast idag helt svarta. Inget har med nått att göra, allt är bara vackert. Det finns inte ens något nått!
Just nu är jag väldigt nöjd med situationen. Suddiga streck, verkliga, inte effekter, rör sig genom luften och rummet. Det är musik. Jag vill se musiken. På natten brukar man kunna det. Spinning, spinning.

Lugn, katter på taken. Dirge for november.