Det är med döden som med stormen. Det går inte att värja sig. Hur försiktigt läppar än öppnas, så slår kraften obarmhärtiga volter ner i halsen, sparkar raka vägen in i hjärtat. Luften och sorgen. Sorgen eller luften?

Min arm hänger. Överansträngda delar av mig pockar på uppmärksamhet och jag funderar på poesi. Inte papperspoesi, utan livet.

Fruktkorgar. Hårbalsam. Barnkalas. Skedmorgnar. Kina Li och lagomvarmt Lapsang. Puffande espresso och din yra akvariefisk. Tvättmedelsdofter. Du.

Det borde växa små röda flaggor ur mina porer. Så mycket går min väg att jag på något sätt kanske borde markera glädje. Som obstinata knappnålar ska de dansa, skrika: heja.

Samtidigt anländer ortopeden till sjukhuset. Idag ska han såga ett ben. Höger eller vänster? Han vet inte, men han vet att han ska såga ett ben. Och att människan som än så länge äger benet inte kan sövas. Det han inte vet är att hon en gång var svarthårig, hade fotlänk och en skogsbacke full av violer.

Luften eller sorgen. Sorgen eller luften?

Kan du tänka dig att leva här, älskling? Du håller min hand och vi fryser längs kajen. Lägenheterna är inte färdigbyggda än men vi vet vad de kostar. Ett stenkast från pulsen, mitt i våra liv. Din ficka står alltid öppen, min varelse i upplösning. Och hur jag går för att aldrig någonsin mer vända mig om.

Byggplasten lyfter nästan från marken.

Jag hade ingen aning om att det kunde kännas så här.
Jag hade ingen aning.