Nej! nej, nej, nej, NEJ!
Där går gränsen!
Jag vägrar att äta min mat
på hennes kasserade tallrikar!
Du är man, och som de flesta män,
socialt, mentalt och analytiskt handikappad.
(observera, jag säger: \"de flesta\".
Det finns lysande undantag men....)

Hon vill alltså skänka oss, OSS! sina
avskavda och spruckna tallrikar!
Tallrikar som hon själv anser sig för
god att inta sina måltider på!
Varför?
Tja- inte är det av omsorg om oss,
för att vi ska ha något att äta på,
som du, i din obeskrivliga naivitet inbillar dig.
(vi HAR porslin, vi själva valt och köpt)

Jag kan tänka mig hundra orsaker
till denna, hennes godhet!
T.e.x.:

\"Dessa åt Du och Jag på
när vi var nykära och lyckliga, minns Du?
Snyft, snyft!\"

Eller: \"Dessa tallrikar har betytt så oerhört
mycket för mig att jag inte står ut med att se dom...
Ta dom! ta dom, bara!\"\"

Eller: \" Du har min exman, ta mitt porslin också\"

Eller: \"Titta, så lätt blir ni inte av med mig!
varje gång ni tar fram en tallrik så måste ni tänka på mig\"

Eller: \"Dessa tallrikar åt familjen sina måltider på
innan någon (dvs, jag) krossade allt i ett slag.

Eller: \" Det måste kännas förnedrande
(för mig, naturligtvis) att äta på
porslin som min älskade åt på när han var en
lycklig familjefar\"

Och det manipulerande sättet hon
överlämnade dessa \"reliker\" från 70-talet på:
Sända ljuslockig och oskyldig dotter,
Inte KAN vi avfärda denna förtjusande \"gåva\"
när den överräckes så rart.

Du anar inte kraften och hatet
hos en försmådd kvinna.
Det är oändligt mycket mer
komplext än du anar.
Hon är en förtvivlad människa som
tar till vilka medel som helst för att \"ge igen\"
Och hon riktar hatet mot mig, för vi är
lyckliga ihop. Det kommer hon aldrig
ALDRIG att förlåta oss.