Tur i oturen


Långsamt öppnade jag mina värkande ögon. Vart var jag?
Plötsligt uppfattade jag ljudet av röster, men de verkade så långt borta att jag inte hörde vad de sade, jag hoppades att det inte var tyskar.
För säkerhetsskull stängde jag ögonen och andades så lätt och lite jag kunde.
– För helvete, han vaknar ju! Söv honom syster, innan han blir dramatisk! Jag slog upp mina ögon igen, de talade ju engelska! En ung kvinna uppenbarade sig vid min sida, vit klädd och med en trasa i handen. Hon tryckte trasan mot min näsa och bilden av henne flimrade och blev till sist svart.

När jag vaknade igen var det första jag kände doften av såpa. Men hur kunde det vara annat än inbillning? Här finns ju ingen såpa, här finns bara lort, blod och löss. Jag öppnade mina ögon igen och blickade upp i ett vitt trä tak. Vad i...? jag försökte sätta mig upp, det kliade förskräckligt på foten, så jag sträckte mig ned för att klia mig lite på den, men där fanns ingenting, mina ben slutade i stumpar precis efter låren. Med ett skrik försökte jag sparka med benen, men det ända som hände var att det ryckte lite i mina stumpar.
En ung kvinna kom in i salen, hon gick fram till min bedd och såg på mig med sorgsna ögon
– jag är ledsen, doktorn försökte, men han lyckades inte rädda dina ben. Jag såg med misstro på henne, rädda mina ben, från vad? Med ens gick det upp för mig att jag blivit krympling, en man som skulle få spendera sina sista dagar i rullstol.
– Ni skulle ha låtit mig dö, sade jag med skrovlig röst, men det var ingen som hörde, kvinnan hade gått.
– Var glad att det var benen de tog, och inte armarna. Sade en röst från andra änden av salen.
– Och vad vet du, vem är du? Fräste jag fientligt, men möttes bara av ett bittert skratt.
– Vad spelar det för roll vem jag var, nu när jag inte är någon? Jag förstod ingenting, men jag tänkte minsann inte fråga. Just nu ville jag bara dö, hällre dö än komma hem som krympling. Jag låg och stirrade i taket, försökte komma ihåg vad som hänt.

”framåt”! Jag kastar mig upp bakom min kulspruta, och skjuter som en galning utan att sikta för fem öre... Bredvid mig står Jerry, han är författare, skriver skönlitteratur och är finare än vi andra, vi lortgrisar från London. Jerry ser bra ut, han är en sådan man min syster skulle sucka efter, och som far skulle muttra ilsket om.
Jag är inte sån, jag är alldraglig, jag bär glasögon och har fru och barn. Men mitt hjärta blir kallt, jag har dödat fler än jag kunnat räkna på mina fingrar… tror jag i alla fall. Det är svårt att se vad som händer när någon fallit, de kan krypa eller så kan man bara tro man träffat när de kastar sig på marken. Jag ser Thompson snubbla över en O-knipsad taggtråd, och i nästa ögonblick flyger hans huvud av och kroppen skakar i spasmer när blodet sprutar. Och så var vi bara fem, vi som från början var trettio. Jean och Jerry är mina bästa vänner i denna helvetets förgrund.

– Mr, ni måste äta lite, så ni inte blir dålig. En äldre nunna stod bredvid min säng och skakade försiktigt min arm.
– Kan det faktiskt bli värre? Jag såg misstroget på henne och hon lät bli att se mig i ögonen, ställde bara skålen på bordet och gick. Jag frös, trotts att det antagligen inte var så kallt i rummet så hackade jag tänder och svettades om vartannat. Feber, jävlar, sådant kan man dö av, det hade jag sätt en göra, han hade blivit infekterad och dog med hög feber. Jag blev avbruten i mina tankegångar när en man kom in i salen följd av två äldre sjuksystrar. Han gick först bort till min otrevliga rumskamrat som verkade vara vid fullt medvetande.
– Ah, doktor kapare, så utomordentligt att se er fortfarande vid god hälsa, får jag sticka kniven i er? Nej men vänta! Jag har ju inga armar! Han skrattade utan glädje och såg anklagande på doktorn. Men denne verkade inte låta sig bekommas,
– Det är faktiskt inte hela armarna, bara händerna, och de skulle vi kanske kunnat rädda om ni hade behagat hålla dem varma. Mannen i sängen blände tillbaka på honom
– Vad tror ni man kan göra vid fronten farbror doktorn? Gå och ta ett varmt bad i Ingenmansland kanske? För all del, det skulle ha sina fördelar mot det här, men jag tror inte jag får någon möjlighet att testa det. Doktorn suckade och mumlade något till en av systrarna som genast gick för att hämta något. Doktorn och den kvarvarande systern gick från bedd till bedd och såg på de skadade, antecknade och fortsatte. Till sist blev det min tur.
– Jösses karl, var glad att ni lever efter den granaten. Jag såg oförstående på honom, glad? Skulle jag förväntas vara glad över att ha förlorat mina ben? Han mötte inte min blick, utan övergick till att undersöka såren. Systern såg på min gröt och sedan på mig, det var samma kvinna som varit här och väckt mig.
– Mr, ni måste verkligen äta, om ni inte gör det kommer ni bara bli sämre. Doktorn bad henne byta bandagen om en stund och de gick vidare till nästa säng. Jag stängde ögonen, och hoppades liderligt att detta bara var en mardröm, att när jag vaknade skulle det vara i vårt hus, i min säng, med min fru bredvid mig. Jag somnade och drömde mig bort till svunna tider.


Vi bytte skift, nu skulle jag gå och äta, och om möjligt sova. Jean hade skift samtidigt som jag, och vi åt vår soppa under tystnad, var och en med tankarna på annat håll. Jag tänkte på min familj, på min fru, vår lilla Ruth och det barn som jag kanske aldrig skulle få se. Jag gissade att han tänkte på sin fru och sina barn, vad annat kunde man?
Soppan smakade som blod med stövel bitar i, men vad fanns det att göra. Vi åt, vi sov, vi dödade, sådant var livet vi fått valt åt oss. För säkert tvåtusende gången tänkte jag på min frus tårar och min dotters oförstående min när jag kysste dem farväl på trappan utanför huset. Det kändes som en evighet, men det kan inte ha gått mer än ett år.

Jag vaknade upp igen, och kände tårarna rinna över mina kinder. Och där stod hon, vid änden av min säng och såg på mig med sitt älskade sneda leende
– Charlotte, älskling, mumlade jag och sträckte ut mina armar mot henne, men hon flyttade sig inte in i min famn, hon såg bara på mig, nu med ens sorgsen. Någon svor, på tyska tycktes det och jag såg mig förskräckt omkring för att se vart den fördömde tysken befann sig. Han sprang genom rummet med sitt gevär höjt, rakt mot Charlotte. Jag skrek, skrek åt henne att flytta sig och att fly, men hon stod som förut och såg på mig. Tysken kom närmare, jag började vråla åt honom att om han rörde henne skulle jag minsann se till att han blev grundligt torterad. Charlotte började gå mot mig, på vänster sida av sängen ungefär samtidigt som tysken kom fram till min högra. Jag försökte ta mig upp ur sängen, letade efter min kniv, men där fanns ingen. Charlotte böjde sig över mig och lade en våt hand över min mun och näsa som doftade av ammoniak? Jag försökte hålla kvar mitt medvetande, men det blev allt mer omöjligt, och allt blev än en gång svart. Doktorn drog med ärmen över sin svettiga panna och såg på den unga systern som stod på andra sidan sängen. Hon var blek, och alldeles för ung för detta. Han hade kallat henne för Charlotte, var det hans fru kanske? Doktorn slog ifrån sig tanken, i hans yrke kan det vara en livsfara att komma patienterna in på livet. Låt dem fortsätta vara sårade soldater Charles, inget mer intalade han sig själv.

Precis som alla andra dagar vid fronten stod jag nu och sköt, siktade och sköt ännu en salva.
Jag hörde inte ropet från Jean, jag bara kände hur en tryckvåg kom bakifrån och den sprängande smärtan i benen, innan jag föll ned från den upphöjning jag stått på, ned på marken, den leriga marken. En man kom springande, han tryckte något mot mina ben, för att få det att sluta blöda. Min syn blev oklar, men jag vet att de lyfte upp mig och skickade mig till fältsjukhuset, och därefter till det alternativa sjukhuset som de satt upp tre kilometer bakom fronten. Där måsta där jag är nu. Eller rättning, halva jag, andra halvan ligger på någon sophög någonstans och blir tuggad på av råttor.

När jag vaknade nästa dag stod det intill min säng en rullstol, och bakom den en sköterska.
– du har tur du, du får åka hem om några dagar om inte febern kommer tillbaka, det talade doktorn om för mig för några timmar sedan. Jag tittade på henne utan att förstå.
– Hem? Undrade jag förvirrat. Kvinnan nickade och log mot mig innan hon gick vidare för att se efter min sänggranne. Jag låg och såg i taket, hur länge vet jag inte, innan jag log för mig själv och sade samma ord om och om igen
– Hem, äntligen.