Det var en gång en liten liten varelse kallad Wra.
Wra var inte riktigt säker på vem han egentligen var förutom att han faktiskt var en han och att den hannen var Wra.

Wra bodde i ett litet hus han kallade huset med en katt han kallade Jörgen den tredje i femte av bruksgången. Men vanligtvis kallade Wra katten bara Katta-fan.

Livet var gott och lyckligt för Wra, han hade just fått reda på att den värld han bodde på, en värld inte helt lik den värld vi lever på men ganska långt ifrån om man jämför med en planet vi aldrig kommer kunna åka till, var sakta men säkert på väg att dö.

Wra gillade den tanken. För Wra betyder död inte död utan mat.

Mat är gott, tyckte Wra. Mera mat för Wra, tänkte Wra.

Men Wra fann slutligen en liten tanke som spelade piano i hans huvud, tanken sjöng om liv och död och den vackra världen vi alla lever i. Wra tyckte tanken var lite dum då den enda världen den hade sett var insidan av Wras huvud.
Men Wra började fundera.
Han tänkte och tänkte så att de pulserande venerna på baksidan av hans högra lår plötsligt sprängdes och blodade ner hans finkostym.

Wra begrundade det som nyss inträffat och insåg att någonting måste göras.
Wra visste vad som måste göras och att det måste göras snart.
Wra tog ett bett av hans egen tunga som hade letat sig fram och gnagde på Wras blodiga lår.

Nej, jag kan inte bara sitta här när världen går åt... åt... dit saker som försvinner går. Wra kände sig lite varm av kampglöd och hans skinn ändrade färg till hans stridsfärg. Visst, rosa-lila-brun var inte en vacker kombination men det var hans.

Wra ställde sig upp och föll blixtsnabbt ihop i en liten hög på golvet då hans ena lår gjorde så ont att han inte kunde fokusera på att stå. Wra suckade och försökte igen.
Denna gång höll sig Wra uppe, stödjandes på sitt oskadade ben hoppade han till den stora röda knappen.

Wra suckade och såg sig om. Den stora röda knappen var inte att leka med. Pappa sa alltid att den stora röda knappen var stor och röd för att man inte skulle kunna missta sig för att det var någonting en liten Wra skulle leka med.

Wra tryckte på knappen, den rörde sig inte. Han tryckte igen, lite hårdare. Samma resultat. Wra insåg att det bara var en sak att göra.

Han siktade varsamt och lite irriterande länge. Hoppade upp i luften och störtdök med huvuded först, rakt in i den stora röda knappen.

En röst Wra inte kunde höra, för att hans öron mådde lite dåligt efter dess huvud hade blivit ihoptryckt likt en cola-burk, sa ett stort och ljudligt Tack!

I samma stund Wra pressade ner den stora röda knappen sattes en kedjeraktion igång någonstans i mitten av planeten han bodde på.
En väldigt kort kedjereaktion med endast en länk.
En liten liten bomb precis i mitten av planeten började ticka.
Tickandet slutade snabbt och planeten förintades på under ett ögonblick.

Wra gillade den tanken. Ja, om Wra hade varit vid liv hade han gillat den tanken.