jag känner det
det rör sig... kryper inuti
under mitt skinn
genom döda ådrar
atrofierade muskler
oanvända nervtrådar
genom tunt skelett
halvdött, möglande kött
lager på lager av slemmigt fett
det flyter i mitt syrefattiga blod
parasiterar på mitt så kallade känsloliv
skräddarsytt och personligt
finns i mig endast för mig
jag borde vara stolt
det konsumerar bortglömda lager av glädje
defekerar kallt, förhårdnat hat
klär av mig min goda människa
vem fan behöver hopp
när hopplöshet alltid finns där
väntande snällt vid sidan av livet
i skuggan av döden
att se sin chans att koppla bort mig
från en kontroll jag aldrig använt
av ett liv jag inte klarar av