En indigoblå färg började överta himlen. Solen vilade på horisonten och kastade ett varmt sken över de böljande kullarna. Jag vände mig om för att titta på människorna i dalen som förberedde midsommarfirandet.
En större vedhög än den som de höll på att stapla hade nog ingen här sett förut. Jag förundrades över att vi kunde bränna upp så mycket användbart material. Sakta medan jag hade tänkt, hade stjärnor börjas strö över himlen och solen var halvvägs ned. Norrut sträckte sig ett blått alldeles stilla hav. Snart var solen helt borta.
’Bäst att gå ner innan någon saknar mig. Festen börjar snart’, tänkte jag, fast jag visste att bara en person skulle märka det om jag inte var där.
En hand lades på min axel. Jag visste precis vem det var.
”Meyvuna” viskade en svag röst i mitt öra. Jag vände mig om och såg upp i hans ansikte.
”Varför kom du upp hit”, frågade jag. ”Jag sade åt dig att jag ville att du skulle stanna där nere.”
”Ja det gjorde du.” Vi viskade fortfarande.
Jag såg in i hans ögon och han såg in i mina. Jag tror vi fick se detsamma. Fladdrande eldslågor och havet som speglade sig tillsammans.
”Du är fridlyst…” sade han lite starkare.
”Jag vet”, log jag. ”Du berättade första gången vi sågs.” Han skrattade till svar och lyfte upp mig. Jag trodde jag viste vad han skulle svara. Det svaret som han alltid gav mig. Det när han alltid plockade en utslagen blomma och satte i mitt hår. Men svaret kom inte. Istället satte han ned mig, som om ett misstag, något som inte skulle ha skett, hade gjorts.
Jag såg hur hans ryggtavla försvann nedför höjden. Utan ett ord hade han gått. Ned mot festen och den stora elden. Bort från mig, utan att ge mig det sista av meningen.
”Kom tillbaka”, ropade jag. ”Kom hit till mig!”
”… kom.”
Tillslut försvann han bland människorna där nere. Nu syntes bara eldlågorna som flackade och kastade sken mot gräset.

~*~

Jag vaknade i en stel säng dagen därpå. Jag hade bandage runt armen och riktig huvudvärk. Ändå drogs mina tankar hela tiden mot natten som skulle ha varit doftande av sommar och lycka. När vi skulle ha dansat runt elden och skrattat tillsammans.

”… men jag plockar dig ändå.”