Ser mina vänner, alla mina kära på långt håll. De skrattar tillsammans och ser ut att må bra. Jag försöker nå fram till dem, komma nära, men det är som om jag satt fast i ett starkt gummiband som hela tiden drar mig bakåt igen.

När jag äntligen lyckats kämpa mig fram och bara är millimeter ifrån dem ser jag hur de sakta förtärs inifrån av en eld. En inre tyst explosion. Allt sker som i slow motion, men jag kan inte göra något för att hindra det som sker. Står som paralyserad och sträcker händerna mot dem men det finns inte längre några händer att fatta. Kan bara betrakta det fruktansvärda som utspelas framför mina ögon.

Det dröjer inte länge förrän det över. Eller är det en evighet? Jag vet inte, mitt tidsbegrepp är skadat. Mina älskade vacklar omkring som spröda pappersdockor. En efter en pulvriseras de och lämnar bara efter sig en liten hög av aska. Snart är dessa små högar det enda spår som finns av händelsen. Elden har inte ens nuddat gräset runt omkring.

Jag försöker förgäves samla upp askan av mina vänner men den glider mellan mina darrande fingrar. Jag sjunker ihop och gråter tysta torra tårar av smärta. Än en gång har jag misslyckats.