Det började mörkna och de rödgula löven dalade långsamt ner på marken. Molnen låg som ett täcke över himlen och den iskalla höstvinden svepte kring trädstammarna. Matilda frös och gick in i den folktomma parken, som annars brukade vara full med folk. När benen inte bar längre, stannade hon och sjönk ner under ett träd. Hennes mörka hår hängde livlöst på axlarna och luggen som låg draperad över ansiktet skymde hennes bruna ögon. Tårarna brände bakom ögonlocken och strax där efter vällde de upp ur ögonen. Med rödgråtna ögon började hon fundera. Varför var hon så ensam, varför var hon inte som alla andra? Hon funderade ett kort tag på att gå hem, men ångrade sig nästan direkt. Hon ville inte komma hem och inse att ingen lagt märke till att hon inte kommit hem, hon ville inte bli besviken, som alla andra gånger. Efter en lång stund, var Matilda både trött och frusen, och föll in i en orolig sömn.

Matilda vaknade med ett ryck, hon kunde höra hur lätta, nästan ljudlösa fötter rörde sig i närheten. Matilda vände sig skrämt om, men hon kunde inte se någon. Hon hörde hur fotstegen kom närmare och hon satt blixtstilla. Hon svettades och frös om vart annat, och väntade, väntade på att någon skulle visa sig.
”Nu är du en av oss”, Viskade en dov röst.
Matilda vågade inte röra sig och inte heller yttra ett endaste litet ljud.
”Nu är du en av oss”, Upprepade rösten med samma dova stämma.
Matilda såg hur en likblek man tittade henne rakt i ögonen och hur hans sylvassa tänder lyste i månskenet.
Hon rös och tittade ner i marken, flackade lite med blicken och mötte sedan hans blick.
”En av vadå?” Frågade hon nervöst.
Inget svar hördes, tystnaden varade länge och Matilda väntade spänt.
”En av…”
Mannen tystnade kvickt och försvann lika fort som han hade uppenbarat sig.
Matilda darrade i hela kroppen och stoppade snabbt sina frusna fingrar i fickorna.

Hon suckade djupt, gick ut på gatan i gatlyktornas sken och sneglade ner i den blanka vattenpölen. Till sin fasa såg hur hennes annars rosiga kinder långsamt blev likbleka, samtidigt som hon kände en isande känsla spridas genom kroppen… ”Du är en av oss nu, en av oss”