Hon såg honom ståendes en bit ut i vattnet, svingandes sina eldklot. Solen var på väg ner, bara en tredjedel syntes över horisonten. Himlen skiftade i starka färger, som om hela skyn stod i brand. Det var en lugn kväll, allt som hördes var eldens sprakande och vågorna som mjukt rullade in över stranden. Han hade bara ett par knälånga jeans på sig, resten låg på en filt en bit upp på stranden. Hon gick närmare, han hade ännu inte sett henne. Han var svettig, ljuset från elden reflekterades och fick hans gyllenbruna hud att glänsa. Hon stannade några meter ifrån honom, han rörde sig mjukt, rytmiskt, som om han hade rört sig till musik. Hon visste att han nu var medveten om hennes närvaro. Elden började falna mer och mer, han gick in i en sista wave som varade i några sekunder innan han mjukt gick över till att snurra dem vid hans högra sida. Han vände sig om och såg rakt in i hennes ögon. ’Hej gumman’ sa han leendes. ’Hej’ svarade hon. Poien brann fortfarande vid hans sida, svagt lös de upp avståndet mellan dem. ’Vi går till filten’ sa han och började gå. Hon följde efter. Han släckte poien med en fuktig handduk. Hon satte sig på filten och körde ner fötterna i den kvällssvala sanden. Han satte sig bredvid henne på filten och tog på sig tröjan, hans hud var vackert gyllenbrun. Han snurrade ur den fuktiga sjalen han haft runt dreadsen för att undvika elda upp dem. ’Du har skillat upp dig’ sa hon. ’Ja, långa, varma sommarkvällar ger många träningstillfällen’. ’Hur känns det att komma tillbaka efter allt som hänt?’ frågade hon. Han satt först tyst, sedan svarade han; ’jag har fortfarande inte landat, resan förändrade mig mycket. Jag insåg att jag inte skulle kunna fly härifrån för alltid. Därför är jag här nu, för att reda upp allt trassel jag ställde till med innan jag åkte’. ’Jag blev förvånad när jag fick ditt sms häromdagen’ sa hon. ’Jag förstår dig’ sa han och fortsatte: ’efter Millans död var det som om jag gick in i någon slags dvala och när jag vaknade upp satt jag på ett plan till Thailand. Allt gick så fort.’ ’Vi ville nog alla fly, men är man fast i skolan eller på jobbet utan pengar är det svårt att ta sig någonvart’. Båda satt tysta, våg efter våg rullade in över stranden, mjukt mötte vattnet sanden för att sedan dra sig tillbaka igen. Solen hade försvunnit och himlen var mörkt blå, värmen låg kvar i luften och allt var stilla, lugnt. Hon bröt tystnaden: ’jag har saknat dig’. ’Jag har saknat dig också’ svarade han.

Hon och han satt och pratade, lät mörkret omsluta dem, efter någon timme gick hon. En puss på kinden, ett ’hejdå, vi ses snart igen’. Han doppade sina poi i festivaloljan, satte fyr på dem med tändaren, gick ut en bit i vattnet och började dansa igen. Ensam mötte han utmattad men lycklig morgonsolens första strålar. Hans resa hade bara börjat.