Jag och hon, vi, flydde från Tylösands folkpackade stränder. Jag var 16, Freja var 18. Vi flydde bort, bort, bort och aldrig åter (det var ialla fall vad vi trodde då). Vi tog oss och våra packade väskor till centralstationen, tog tåg till Göteborg. Åkte gratis, konduktören hann aldrig fram till oss, vi halvlåg längst bak vid dörrarna medan städerna susade förbi. I Göteborg var det folk överallt. På nätterna drog vi runt på Göteborgs inneställen, basen ligger tungt pulserande över staden, likt en halspulsåder. Med falskleg kommer man långt, längre än man tror. Vi bodde hos Julia, hon visade vad Göteborg hade att ge. En dag stack vi till Haga, fikade och gick runt. Kände på luften, det är annorlunda där ute, stillsamt. Drog runt på fester i ’de rikas områden’ med Julias kompisar. Gratis alkohol och på balkongerna satt folk och rökte i stort sett allt man kan röka. Och så fort sirenerna närmade sig skingrade sig människorna snabbare än blixten. Mitt bankkonto var nästan skrämmande tomt, men som tur var hade hon pengar. Vissa kvällar, när tröttheten kom smygandes tidigt, satt vi på Julias balkong och pratade. Mest om livet, många skratt blev det under de kvällarna. Vi åkte hem efter 11 dagar. Tog ett tåg på eftermiddagen, betalade runt 140 kr för en biljett till Halmstad. Fick sittplatser vid ett fönster och två hål i biljetten. Vi skojade och flummade hela resan, kanske för att dölja hur deppade vi egentligen var. I Halmstad gick vi från centralstationen till Österskans; jag hoppade på 60 bussen, hon tog 40 bussen. Väl hemma började nedslagen, jag startade mobilen; 40 missade samtal, 10 nya meddelanden. Millan hade försökt ta livet av sig. Läget var kritiskt. Olivia hade blivit dumpad av sin pojkvän, mina föräldrar ville döda mig för jag var borta i en vecka längre än jag hade lovat. Dagen efter nedslaget och hemkomsten träffade jag Freja i stan, hon hade en kort, röd klänning på sig och vita ballerinaskor. Vi tog en promenad längs Nissan, satte oss vid biblioteket med varsin kopp kaffe. Vi visste att inget skulle bli som vanligt igen, och allt vi ville göra var att förtränga, glömma.

(Millan dog den kvällen. Ibland är en människa så trasig att inte ens vita rockar kan laga den. Hon blev 19 år.)

Jag och Freja grät oss till sömns och vaknade tätt intill varandra med rödgråtna ögon. Livet kan göra så satans ont ibland. 3 dagar senare lades Millans bästa vän in på psyket, det finns ingen anledning för henne att leva utan M, hennes livslust dog med Millan den kvällen. Och det gör ont när världen förlorar allt för unga människor.