Den 28 mars 2007-03-28 ~ RASPUNZEL I STOCKHOLM



Det är bara en vrakspillra kvar av det skepp som en gång hette Miset. Nej, skeppet som försvann vid horisonten heter fortfarande Miset, men kanske nu bäst skulle kunna beskrivas som spillran N – eller NN. NN - No Nobody.

NN – farmors initialer. Farmor var är du? Du har varit borta så länge. Jag kan inte klara av det längre. Det känns som om kroppen ville dö för att jag skall kunna komma i kontakt med alla er jag förlorat genom döden. Alla er jag älskar så mycket. Jo, det är så det är. Min dödslängtan har ingenting med att vilja dö att göra. Det är en så stark och intensiv längtan efter er alla som dog ifrån mig. De viktigaste människorna i livet. Nu ej längre i livet. Kan bara finnas i dödens rike. Och där är det inte mörkt. Det är varken mörkt eller kallt. Det är varmt och grönt och ljust. Långt, långt ifrån det dödsrike som människan på jorden pratar om.

Men i Stockholm är det kallt, sjunger han. Ja det är det. Kallt, isande kallt. Det är varmare i dödens rike och därför längtar jag dit.



Det är så starkt så att kroppen dör. Sakta, starkare, starkare blir smärtan Mörkret blir påtagligt, synligt. Hjärncellerna kan inte längre skicka vanlig information till varandra. Kortslutning i synapserna. Kortslutning i nervsystemet. Transmittorsubstanserna leker med sinnet, med kontrollsystemet, med ordergivarna. Allt blir ett sammelsurium. Skrev en gång för 30 år sedan eller mer –

Min hjärna är som ett trasigt spindelnät
Ett virrvarr av trådar utan fästen

Precis så är det. Precis så. Alla trådar snurrar runt eller sträcker sig ut och skriker. Vi vill vara tillsammans igen. Vi vill höra ihop med alltet som förut. Vill, vill se världen som den alltid sett ut. Vi vill!
Ingen eller inget kommer till undsättning. Nervtrådarna vajar i otakt som vass, som säv vajar. Fram och tillbaka – i otakt – som i ett akvarium. Letar efter substans att fästas vid. Det finns ingen substans. Bara glödande lava eller grön, sörjig dy. Inget av substans.
Trådarna simmar i otakt och letar efter land att stiga upp på. En sandstrand. En ö. En brygga. En sten. En klippa. En människa.

Skrev för 30 år sedan – eller var det 35? – vad som skulle upplevas konkret idag.

Det som borde vara substansen i mitt liv är osynligt, frånvarande, borta, inte här, dött, grått, kallt, dött.

När jorden har övertryck vaknar en vulkan till liv och släpper ut överskottet. Jag är den mänskliga jorden med trehundratusen ton brinnande lava i mig. Men jag har ingen vulkan att spy ut det brinnande infernot och de grågröna giftiga gaserna ur. Det måste finnas en öppning – ett andningshål, en ledning, en akvedukt, ett HÅL för guds skull! Det finns inget.



Och sluta nu att vara Bror Duktig Miset. Sluta för i helvete. Annars kommer det aldrig att sluta brinna. Skit i allt. Knulla din KK om det känns bra – men skit i allt annat. Sluta vara så jävla trevlig. Du är en strålande människa Miset. Börja stråla igen, lys upp dig själv med den brinnande lavan. Omvandla destruktion till kreativitet. Stråla ut dina kunskaper och din själ.
Den brinnande lavan är den heliga vreden. Den gröna, sörjiga dyn är det gröna, sörjiga bagaget. Men vad är ödemet och den sprängande värk som hör till? Vad är magen? Känn efter! Meditera över orden vätska och graviditet. Vätska. Spränga. Havande.

Kroppen sprängs av lavan, vattnet, det ofödda barnet. Som vill UUUUUUUUUUUUUUUT! Ut i friska luften. Ut i rymden. Ut i universum. Det är själens befrielse.
Kroppen är själens tillfälliga boning. Själen vill mer och annat än kroppen nu förstår. Själen leker grymt med kroppens system för att HÖRAS. SES. SE alla ni. Jag är HAVANDE! Havande med min själ. Havande med mig själv.

De inre lavaströmmarna pulserar i kroppen som förlossningsvärkar. PULS, PULS, PULS. Utan vila. Smärtan är värre, hårdare, mer obarmhärtig. Stark intill medvetslöshet. Stark intill fysisk död. Men där finns ingen befrielse heller. Befrielsen måste jag hitta själv. Här och nu – eller i alla fall inom en rimlig tid.



Hur många slag har jag utkämpat på denna jord? Hur många gånger har jag befriat mig själv för att i nästa ögonblick ramla ner i avgrunden igen? Men aldrig en fysisk avgrund förut. Är det tiden, åldern, eller en ny liten twist på livstråden för att få mig att vakna upp, en gång för alla? Är det allt eller inget den här gången? Ja, det är det nog.



Vem är med mig?

Behöver dela tankar med en tänkare. En skänkare. You would understand this, Blackie. I´m sure.

Att flyta iväg på vattnet, stilla guppa bort. Är det vattnet i kroppen? Alla möjligheter är tänkbara, även denna.
Ska jag låta mig sjunka ner i ”Resan” – meditera om skogstjärnen och resan ner i det våta mörkret? Till botten där det alltid finns en öppning – ett HÅL. Och där de människor och de svar jag söker alltid finns.
Ska jag meditera över hur det är att vara havande med sig själv och kroppens försök att förlösa – men på helt fel sätt? JA!

Ska jag dela med mig av dessa tankar? JA!

Till vem? Kari? Carin? Vilka andra finns? (Nästan samma namn – tanken flyger.)



Stream of Consciousness. Medvetandets strömmar. Lavaströmmar. Övertryck, Undertryck. Lågt blodtryck. Blodets hindras att flyta fritt av annat som blockerar. Därav undertrycket. Lagom är bäst. Lagom blodtryck. Lagoma berättelser. Lagom sjuk. Lagom frisk. Alltid till ytterligheter går jag. Varför? JO, för att det är ingen som ser annars. Det är ingen som hör annars. Eller är det bara psuedo-psykologiska förklaringar? Förmodligen. Analyserad till döds. Är jag. Ingenting får bara vara. Inte ens en färg på ett klädesplagg, ett ögonkast när jag går in i ett rum. Så förbannat mycket skitsnack i mitt liv. Så otroligt förbannat mycket skitsnack.



Har varit många människors fogliga lilla leksak i alla mina tider. En väldigt nyttig människovarelse med andra ord. Utsugen, tömd på blod, tömd i själen – fylld av lava och vatten..

LEKT MED INTILL DÖDEN. Until Death do us Part. Det har ingenting med medvetandets intelligens att göra. Ingenting med kunskap, färdigheter, bokläsning. Kunskapens träd står fast rotat i marken. På jorden. Det hjälper inte. En svala flygande i tanken säger mycket mer.
Jag skrev något liknande när jag satt fången i Tornet på Stureplan. Det gäller fortfarande. Eller mer. Trodde att jag hade befriat mig själv med mitt HÅR. En bild. En liknelse bara. Raspunzel i Stockholm. Bröderna Grimm – eller var det kanske GRYM.

SATAN!



Dags att sova snart. Har gjort mitt dagsverke. Dagsvärke. Mindre värk nu kanske – eller någon annan dag. Kanske i morgon. Kan kanske sluta upp och vackla mellan väggarna. En bra början i sådana fall.


- - -


Den 28 mars – fortsättning.



Själens abstinens. Själens abstinens p g a avsaknad av människor, mening, mål, måleri, mat, mor. Dödsryckningar. Det var ryckningarna i kroppen. Dödsryckningar. Så tydligt och klart.
Kroppens kamp mot döden. Ryck Baby, ryck! Burn Baby, burn! Flummigt till döds.

Man kan ligga och guppa på livets ocean och flyta sakta med vågorna till den underbara paradisstranden, med palmer, vit sand, ananasdrinkar och amor.
Man kan kastas runt på ett stormande hav, mörka rasande vågor, svarta rev, skrikande vind.
Det är samma ocean.

Vackert böljande mjukt sjögräs – eller snärjande gallgrön tång. Det är samma sak, sett med olika ögon. Beauty lies in the Eye of the Beholder. Det är mottagaren som tolkar. Allt. Alltid.



Det är skönt att leka med ord. Underbart befriande.

Ett steg i taget. En maska i taget. Ett stygn i taget broderar livets duk.
Inte tjugo dukar samtidigt bara. En duk räcker.

Nål och tråd. Garn. Vävda tyger, ulliga garnnystan, vackra broderigarner i regnbågens alla färger och så många fler.
Att skapa är att kunna leka med jordens tillgångar och tillverka vackra saker, underbara saker.
Trä, lera, färg, vatten. Löv och blommor kan det bli.



Liten flicka skapar. Blålera vid kanten av Den Östra Sjön, Östersjön. Skålar, skålar, skålar. En del med snäckskal på.
Liten flicka skapar. Båtar av trä, båtar av vass, båtar av papper. Ut på oceanen flyter de. Ut på Svartlögafjärdens vatten.
Liten flicka skapar. Höga torn av spelkort. Stora hus av spelkort. Hela städer av spelkort. Och de fick vara. Ingen raserade dem. Grunden. Tryggheten på Österäng vid Östersjön.

Östan om Sol, Västan om Måne.

Svalorna flyger högt, högt mot den bleka sommarkvällens himmel. Vilken F R I H E T!

Inga drömmar om vadande i grönsvart, stinkande gyttja i natt. Inga sådana drömmar alls. Guppande vattendrömmar får endast komma, förekomma.



Att leka med ord är nästan lika underbart som den kära leken. Instant gratification. Och äkta.

Naturligtvis kan ordlekar döda. Det har hänt i alla årtusenden. Men det är ondskans ord – inte ord om svalor och guppande på vatten. Det är ord som är menade att döda. Bokstavligt eller i symbolform.

Jag skriver orden till mig själv, åt mig, för mig. Leker med ord som läker. Läkande, lekande ord. Att leka med läkande ord för sig själv är ett lekfullt läkande. När andra leker med ens ord blir det nästan alltid fel. Det finns inte samma betydelse inneboende i mina ord, som det finns i dina ord. Det finns inte samma erfarenheter inbyggda i mina ord, som det finns i dina ord. Även om de skrivs med samma bokstäver.

Att sätta olika bokstäver efter varandra och på detta sätt kunna uttrycka sin egen, sin själs, sin medvetenhets, sin kunskaps, sina minnens bildspråk och förhoppningsvis också kunna förmedla dessa, är en skapande aktivitet. Det är kreativitet. I allra högsta grad och form.

I början var ordet – symbolen för Allt Annat. Och Allt Annat kunde därefter skapas. Sedan vila. Nu vila.