Det är bara sekunder kvar av matchen då hon får tag i bollen, liksom av en slump. Hon fumlar lite, tappar den nästan, men lyckas få kontroll över den och kastar den mot korgen. Utan att egentligen sikta, utan att tänka. Bollen rullar länge på kanten men bestämmer sig till slut för att ramla i. Sedan går slutsignalen. Laget jublar, de har vunnit matchen och hon avgjorde! Hon - klassens mest utsatta flicka, som har en cp-skada och därför inte kan springa så bra, men just i den här stunden är hon klassens hjältinna.

Två flickor, av den tysta och blyga sorten, de som aldrig märks, de som alltid står vid sidan av, kommer med blossande kinder och strålande ögon, säger tyst, nästan viskande; "Det är jättekul att ha idrott nu!"

Lagen grälar om vem som egentligen vann den där tävlingen. En liten pojke, 7 år är han bara, höjer rösten och talar om för sina kamrater att "det är väl inte så viktigt, det viktigaste är faktiskt att man har roligt!" Varpå en annan liten pojke svarar; "Jamen, då vann ju vi, för vi hade jätteroligt!"

En annan grupp 7-åringar kommer in, rusar fram, glädjestrålande, tusen kramar delas ut. "Ska du ha oss idag!?" De får ett negativt svar och besvikelsen är stor.

Den lilla tunna 13-åringen med den trånande blicken som följer Honom med stort H. Alla vet, alla ser, utom just Han. Han förstår ingenting, retas bara med henne och hennes besvikelse är så otroligt tydlig. Ändå ger hon inte upp, gör allt hon kan för att hamna i samma lag, för att få sitta bredvid, alltid med samma glada humör trots besvikelsen. Att se hur hon lyser upp när Han ser henne för en sekund.

Var och en: ett guldkorn i den annars ganska mörka vardagen...