Kanske förlorade jag lite av mig själv
i dig, kanske gav jag dig lite för mycket
av mig själv

för den kvällen då du gav mig ultimatumet
kändes det som om jag dog lite mer än vanligt
och när du slängde igen dörren
kändes det som om jag var dörrkarmen som tog smällen

jag skrapade upp knäna när jag var sju
och jag tror inte det läkt än
och även om det har läkt så sitter ändå smärtan kvar,
onåbar under huden

jag brukade ligga på gräsmattan sena sommarkvällar,
se på stjärnorna som sträckte ut sig
på den nattsvarta himmeln
och några gånger var du där med mig

men jag tror aldrig att du förstod
romantiken i det,
inte så som jag gjorde
jag tror det var jag som lät dig gå

och jag börjar bli trött på att plocka upp
spillror av mig själv som andra har tappat
för jag förtjänar bättre
jag förtjänar bättre