De uppstår inte utan oss,
Vi existerar inte utan dem,
Vi kan inte beskriva vad som finns, i deras frånvaro.

Vi drar dem ut ur oss och slänger dem
Utan bekymmer, när någon,
Med öppna armar, väntar kanske på en tröst.

De är milda och barska,
Som en moders smekning,
Som ett spö slående över hästens lena skinn.

Hur kunde vi annars definiera kärleken,
Resonera om den och erkänna känslor
Om inte igenom dem och deras värme?

Skrivna eller uttalade, de svävar
Från hjärta, till hjärta
För det finns ingen annan väg.

Vad skulle vi annars använda
”att säga”, ”att prata”, ”att berätta” för?
Vad kunde man ”säga” i stället, om inte ord?

Ingenting annat kan värma
Eller såra oss mer än de,
För ingenting annat kan nå djupare in i våra själar.

Skulle du kunna tänka dig
Något kraftigare, mer sublimt
Och nog skarpt för att bryta sönder dina steniga tankar?

I en värld utan ord skulle det inte finnas
”Du” och ”jag” skrivna med fem olika bokstäver
Och jag skulle inte kunna säga till dig ”älskling”.

Hur skulle vi kunna berätta då
Om livets skönhet, om tårar och leenden,
När allt som finns behöver ord för att beskrivas?

Om allt vore stumt och obeskrivbart,
Skulle vi ändå leta efter något
Som kunde gripa vår mening med tecken, på ett papper.

Och vi skulle sedan komma på ett namn för det
Och allt skulle ha betydelse, egenskaper, musik, för då skulle vi ha hittat då ordet.