Som Dionysos då han efter röda vinet smäktar

rycker ut den fyllda tunnans svicka

och för att få en riktig bläcka

fyller på sin kantharos^*,

blev jag, då Du min vackra ros

låter mig min kärlekstörst få släcka

genom att ur Din kalk få dricka

av Din underbara, ljuva nektar.

Lyckobägaren uppfylld till brädd

jag till fullo njuter

helt betagen

lutad mot Din barm,

svettigt varm,

kärleksfullt omhändertagen,

medan Amor pilar skjuter

mot vår heta kärleksbädd.

Men jag överskattade min styrka

för när jag som bäst mig kände

någonting gick galet

och jag min egen dödsdom skrev

allt svart för mina ögon blev.

I ambulans jag fördes först till hospitalet

för att sedan i en furulåda - eländenas elände

i en begravningsbil, bli fraktad till en kyrka.

På stenen ristades som sorglig epilog:

"Här under vilar nu en man

som just när han till fullo njöt

och nått de allra högsta höjder

av fysisk kärleks alla fröjder,

plötsligt kalla döden ljöt

och psykiskt helt försvann

. . . Med andra ord - Han dog"

^* Ka'ntharos (grekiskt dryckeskärl - förknippat med Dionysos)