Här står Jomie, Jomie som en gång var en mycket stark och öppen person. Den Jomie finns inte längre, när han kollar in i spegeln känner han knappt igen sej själv .Den Jomie som står i spegeln är tunn och tanig den innan mycket starka kroppen ser nu mera svag och hjälplös ut. Jomies svarta hår hänger ner framför de mörka dystra ögonen. Han har ett mycket maskulint ansiktsuttryck. Men nu mera ser han mer ut som en liten undernärd pojke. Om man drar undan hårat i nacken ser man ärret, ärret som han önskar han aldrig hade fått .Ärret som påminner han om de mörkaste stunderna i sitt liv. Jomie har miljontals gånger försök å förtränga alla minnen men det är helt omöjligt vart han än tittar, vart han än går väcks minnena till liv. Det hela började förra några år sen när Jomie fortfarande var den där starke pojken, när fortfarande man kunde höra barnen sjunga på gatorna, när man fortfarande livet lekte och alla var lyckliga. Det var tiden då ingen visste nått om ”dom”, ingen visste något om sjukdomar man levde livet man levde och njöt av det.

Det var en morgon som alla andra morgonar. Jomie var tvungen att nypa sej i armen för att känna efter om han verkligen hade vaknat eller fortfarande drömde. Han ryckte till när han kände smärtan i armen, då var han vaken trots allt. Han hade hellre stannat kvar i drömvärlden ett bra tag, varför inte för alltid. Där var precis allting underbart. Här i den lilla byn som ligger i israel händer det aldrig nått, vare dag går på rutin men folket som lever där är lyckliga ändå för de har aldrig upplevt något bättre. Visst många hade nog önskat att ha råd med mer mat, medicin till deras sjuka barn, riktiga hus osv. Men ingen vågar klaga högt, för den lilla byn ligger så avskilt så ”dom” har aldrig brytt sej om den och det betyder allt. Den här morgonen när han vaknar är det tidigt och den lilla byn ligger fortfarande och sover. Han stiger upp från sin sönderslitna madrass på golvet och går fram till fönstret. Tyst smyger han mellan sin sovande familj, alla sover i samma rum med tanke på att deras hus bara har ett rum så är det inte så konstigt. Jomie kollar ner på sin yngre bror och tänker om han inte såg magen röra sej så kunde lika gärna den lilla pojken vara död. Ja, det lilla barnets kropp ser väldigt svag ut det mörka håret hänger ner och döljer ansiktet. När han ligger sådär på rygg ser man varenda revben avteckna sej på huden. Ja, det är längesen familjen åt nu. Enda sen Jomies pappa skadade benet har inte familjen haft några pengar och fått leva på bröd och frukt.
Jomie går fram till det lilla fönstret och kollar ner på den sovande byn. Nedanför sej ser han små hus som vissa ser ut som de skulle ramla ihop när som helst. Vissa har hål i väggarna och vissa saknar fönster, det ser mer ut som en cement fyrkant som någon byggt bara för att ha tak på huvudet. Långt borta hör han en sångröst, den rösten är alltid där så här dags .Det är ofta därför Jomie stiger upp tidigt, för att få höraden där rösten. Rösten som låter som mjukaste siden och får Jomie å glömma allt annat, alla bekymmer allting! En bit bort ser han en flicka i ett fönster, hon har en vit klänning som fladdrar i vinden och hennes långa svarta hår hänger ner på hennes arm. Jomie har nog aldrig sett nått så vackert!. Jomie kollar lite närmare och nog ä det så att hennes mun rör sej, den vackra sången kommer från den vackra flickan. Jomie sitter där länge och kollar på den vackra flickan som sitter och sjunger tills byn börja vakna. Precis innan hon ska gå in igen ser hon Jomie, Jomie tänker hur dumt det borde sett ut att han sitter och glor på henne å ungefär dreglar. Men flickan ler ett varmt leende och slänger med sitt långa hår och går därifrån. Jomie tänker att han kan leva länge på det där varma leendet. Han går tillbaka till sin tunna madrass och lägger sej ner och bara någon minut senare är han tillbaka i sin drömvärld igen. När han vaknar igen har hela familjen vaknat och hans mamma å hans 2 yngre syskon sitter alla tillsammans tätt ihop och gråter Jomie hör den lilla pojken fråga sin pappa skrämt.
- Pappa, kommer vi dö nu?
Jomies pappa svarar å det är nästan så att rösten sviker honom.
- Jag önskar att jag kunde säga att allt kommer bli bra. Men det kan jag inte, jag tänker inte ljuga för er det kan mycket väl vara så att någon av oss inte finns här om någon månad. Men som pappa tänker jag göra allt som står i min makt för att alla i den här familjen ska klara sej!
Jomie sätter sej tvärt ut å skriker:
- VAD ÄR DET SOM HÄNDER!? Är någon sjuk? Ska jag hämta hjälp?, snälla säg vad står på?





- Jomie lugna ner dej!, ryter genast hans pappa till
- Jag lugnar inte ner mej förrän ni säger vad som har hänt.
- Okej, lyssna nu då. Det är så att ”dom” ska komma till vår lilla by.
Jomie får inte fram ett ljud han tittar sej omkring på sin ledsna familj och tänker var tog hoppet vägen. Det som alla kallade ”dom” var en grupp med män som tog det fattiga folket till fånga och tvingade dom att leva i celler tills de flesta dog. Hur som helst så kom aldrig någon levande ur stället där de hölls fångna. Jomie tänkte att nu var det hans tur att vara stark och få hans familj och inte ge upp hoppet. Men han visste inte vad han skulle säga för att få hans familj och förstå det enda han fick fram var:
- Vi kommer klara det!
Alla i familjen tittade upp mot honom och han såg att de förstod att Jomie inte skulle låta det värsta hända. Men Jomie var inte lika säker på det själv men han skulle precis som sin pappa göra allt som stod i hans makt. Jomie gick ut från deras hus och promenerade runt på gatan. Långt borta ser han en pojke komma springandes och Jomie känner igen pojken mycket väl.
- Jomie har du hört vad som ska hända?, skriker Amir med gråten i rösten.
Amir är en av Jomies bästa kompisar och har känt Amir så länge som han kan minnas. Men aldrig har han någon gång sett Amir så rädd och skräckslagen.
- Ja jag vet, säger Jomie lugnt.
- Hur kan du då vara så lugn, om ett par veckor kanske vi inte står här längre. Vi kanske inte finns då!. Har du inte tänkt på det eller?
- Klart jag har tänkt på det men det skrämmer mej faktiskt inte så mycket.
- Det skrämmer mej enormt mycket. Jag vill inte att dom tar mej och min familj, skriker Amir ut och rösten sviker honom och gråten kommer.
- Men Amir tänk som jag. Vad händer om vi blir rädda? Vad är det dom vill? Jo, dom vill ha svagt folk och rädsla gör oss svaga men jag tänker inte bli svag. Jag tänker kämpa och jag tänker inte ge upp och jag hoppas att du inte heller gör det.


När Jomie kom hem igen hade hela familjen packat ihop alla sina ägodelar och var redo för att ge sej iväg. Alla sprang runt stressade och skrek åt varandra. Jomies pappa förklarade att hela byn skulle söka skydd i grottan uppe på berget. När alla var klara vandrade hela byn iväg som en stor flock. Solen brände och folket var utmattade av att bära på alla sina ägodelar. Jomie tittade upp mot den där flickans fönster, flickan som han för första gången hade fått ögonkontakt med imorse . Plötsligt så gick flickan fram till fönstret, hennes svarta hår dolde hennes ögon. Hon stod och skrev någonting på en lapp. Rätt som det var kollade hennes mörka ögon rätt in i Jomies och han blev knäsvag. Hon släppte inte blicken från honom, hon vecklade ihop lappen som hon hade skrivit och släppte ner den från fönstret. Hon gjorde en gest mot Jomie så at han förstod att lappen var till honom. Han släppte blicken från henne och gick sakta fram och tog upp den lilla lappen. Sedan läste han tyst för sej själv:


Tiderna ändras det lyckliga försvinner
Dagarna går och tårarna dom rinner
Men livet går vidare, fast det är hårt
Livet går vidare, men ödet är hårt
Men du behöver aldrig, aldrig säga farväl.
För jag finns alltid i din själ.



Jomie kollade upp mot fönstret igen och flickan var borta. Han läste dikten om och om igen och tänkte på innehållet i den. Var den verkligen till han, eller hade han fattat fel. Han undrade varför flickan inte följde med upp med allt annat folk i byn. Tänk om hon redan hade gett upp hon med.
- Jomie, sa plötsligt en tjejröst bakom honom.
Han vände sej runt och såg henne, där stod hon mitt framför honom och kollade in i hans ögon.
- h…hu…hur vet du vad jag heter? Jag vet inte vad du heter ju.
- Jag heter Lanie, svarade flickan.

Jomie tänkte at det var det vackrast namn han någonsin hört.
- ska ni också upp till grottan, frågade Jomie.
Lanie nickade till svars och sedan gick dom tillsammans upp till grottan och pratade om det mesta och vad som väntade dem. Men inte en endast gång nämnde någon av dem lappen men Jomie gick hela tiden och höll ett fast grepp om den i fickan. Så småningom kom de fram till grottan som var mörk och kall överallt kröp det massa kryp på kanterna .Det var sent på kvällen så alla la sej ner med en gång för att sova, alla förutom Jomie. Han satt och läste dikten som Lanie hade skrivit om och om igen. Plötslig hörde han en sång röst som han kände igen så väl. Han kollade ut mot grottöppningen
Och såg Lanie sitta där och sjunga. Hennes sångröst var så vacker och Jomie låg länge och lyssnade på den tills han somnade.
Mitt i natten väcktes Jomie av sin mamma.
- JOMIE VAKNA!, DOM KOMMER, skrek hon förtvivlat.
- LUGNA NER DEJ!, skrek Jomie tillbaka och försökte lugna sin mamma som hade gripits av panik.
Kvinnor, barn och skadat folk hade blitt tillsagda att gå så djupt in i grottan de kunde.
- Jomie kom med nu skrek hans mamma och pekade in mot grottan.
Jomie funderade ett tag och tänkte att enda sättet och skydda hela sin familj var och stanna kvar ute vid grottan.
- Mamma jag stannar här!
Jomies mamma kollade på honom och såg nästan stolt ut sedan sa hon.
- jag trodde du skulle göra det, inget jag säger kommer kunna ändra dej. Jag är stolt över dej Jomie men var försiktig.
De kramade varandra hårt och sa ingenting, de behövdes inte. Jomie gick ut ur grottan tillsammans med de andra männen. Plötsligt klappade någon honom på kinden från sidan.
- jag stannar här med dej Jomie, viskade Lanie i hans öra.
- Nej Lanie…D..e mer kunde han inte säga han såg på Lanie att hon hade bestämt sej.
Där stod allihopa och väntade nedanför kunde man se svartklädda män gå upp för berget. Deras plan var att när de var långt upp skulle de släppa ner den stora stenen på dem. Jomie kollade ner på männen som alla kallade ”dom” och tänkte att de var för få. Någonting stämde inte. Mer hann Jomie inte tänka förrän någon hoppade på honom bakifrån och slog han i huvudet.



Jomie öppnade ögon och såg långa grå väggar framför sej. På en sida av rummet var det ett grått galler det luktade illa och han kunde höra en man snyfta lite längre bort. Han tänkte tillbaka på det han mindes senast. Just ja han hade stått där med Lanie när han plötslig blev nedslagen. Deras plan hade inte fungerat de hade istället blitt attackerade bakifrån och ingen hade lyckats fly. Men vad hade hänt med Lanie? han stelnade till och tänkte om det hade hänt det värsta eller satt hon inlåst bredvid han någonstans.
- Lanie?, viskade han tyst. Men för tyst så hon skulle nog aldrig kunna höra det.
- Lanie?, viskade han nu lite högre.
Plötslig steg en man fram bakom gallret.
- DU HÅLLER KÄFTEN!. Ett litet ord till och du är dödens.
Jomie lev rädd för mannen och kröp tillbaka i sin cell. Rädslan grep för första gången tag i honom. Men mest var han ju rädd för vad som hade hänt med Lanie. Tänk om hon inte var vid liv tänk om de hade dödat henne. Jomie tänkte på Lanies vackra ögon och hår. Han måste veta om hon är vid liv han försökte en gång till och viskade Lanies namn. Mannen som stod och vaktade hörde det med en gång han rusade fram till Jomies cell och låste upp.
- Jag sa ju om du sa et ord till var du dödens!, skrek han i Jomies öra.
Jomie försökte vara stark och stod och glodde mannen rätt in i ögonen. Mannen grep tag i Jomie och vände om honom så han stod med ryggen mot vakten. Ur fickan drog han fram en blänkande kniv som hade blod på sej. Jomie stelnade till när han såg den.
- vet du vad som är värre än självaste döden!, skrek mannen och höll fast Jomie
Jomie sa inte ett ljud
- Om du inte vet det så ska jag säga det då. Det som är värre än självaste döden är lidandet,
han och drog kniven i nacken på Jomie. Smärtan gjorde honom svag och han föll ihop på golvet.
Han förde handen till såret och när han sedan kollade på den var den helt täckt av blod.


Han såg mannen gå ut ur cellen och hörde hur han låste upp en annan cell.
När han sedan kom tillbaka höll hen fast något bakom ryggen något som såg ut som en människa i alla fall.
- Det börjar bli fullt här inne så ni två får dela cell fast du har nog inte många timmar kvar ändå grabben, skrattade mannen grovt och slängde in personen som han hade hållit fast bakom ryggen.
När Jomie såg vem det var fylldes han av lycka. Det var Lanie hon levde! Hon skrek till när hon såg blodpölen som hade bildats på golvet där Jomie låg. Hon ryckte genast bort en bit tyg på sin vita klänning och gjorde allt hon kunde för och stoppa blödningen. Jomie blev svagare och svagare men hon lyckades stoppa blödningen. Han kollade in i hennes mörka och vackra ögon och helt plötsligt kysste Lanie honom. Smärtan ifrån halsen försvann för ett ögonblick. Han glömde att de satt fångna och hur illa skakad han var om han skulle dö nu skulle han dö lycklig.
- Jomie, hur ska vi klara oss ur det här?, viskade Lanie mjukt i hans öra.
- jag tror jag har en ide men jag måste bli frisk och det kan ta tid efter det jacket jag har fått i halsen. Men vi ska försöka rymma här ifrån när dom är ute för att hämta mer fångar då försvinner alla vakter det är den enda chansen.



Dagar blev till veckor och veckor blev till månader. Jomies sår i nacken hade blitt bättre men han och Lanie hade blivit svaga. Maten de fick var någon slags gröt som man spydde upp så for man svalt. Så båda två hade magrat något oerhört. Men känslorna för varandra hade blitt stora, trots eländet de var fast i kunde Jomie ändå känna glädje när Lanie kysste honom eller bara såg på honom. Dagen de hade pratat om så länge nu började närma sej. De hade planerat allt i detalj och ritat i smutsen på golvet hur de skulle göra. Det började med att få tag i nycklar till deras cell de skulle de ordna inatt. När vakten satt och sov precis utan för deras cell skulle de helt enkelt sträcka ut handen och roffa åt sej nycklarna. Natten kom och vaken satt och sov som vanligt. De gjorde precis som de hade tänkt sej och nästa morgon skulle stället vara tomt då skulle de rymma därifrån. De skulle bli de första som någonsin hade klarat att rymma därifrån.


Morgonen därpå var stället tomt som de hade hoppats på det var inte längre något ljud av fotsteg i korridoren ingen som skrek på någon allt var tyst.
- är du redo Lanie?, frågade Jomie
- så redo man kan bli!
Sedan låste de upp grinden och gick framåt när de senare kom till en annan korridor och såg den hemska syn där inne var det ett 50 tal celler och i alla var det massa med folk. Det hemska var att alla inte levde i en cell satt en mamma och höll på sitt döda barn och grät. När allihopa fick syn på Jomie och Lanie och såg att de hade lyckats komma ut började de skrika av förtjusning. Jomie kollade sej omkring och greps lite av panik skulle han verkligen hinna öppna alla. Men det fanns ingen tid att förlora han och Lanie började låsa upp. Överallt skrek människor av glädje samtidigt som några grät av att bära ut deras anhöriga som livlösa låg i deras armar. Efter en timme hade de låst upp alla celler och människor började springa ut. Nu var de tvungna och skynda sej när som helst kunde ”dom” komma tillbaka. När dom kom ut ur byggnaden höll alla för ögonen, för första gången på länga såg de solljus. De hade levt i de skumma ljuset bland gråa betongväggar. Längre fram var det en stor mur och de måste genast komma över den men frågan var bara hur.
- om vi bildar en pyramid så kommer vi komma över , skrek en röst som Jomie kände igen väl.
Han vände sej om och slängde sej i famnen på personen. Personen var Amir hans bäste vän.
Det var knappt att Jomie kände igen honom för han hade magrat och såg riktigt sjuk ut.
- Jomie, jag har nog aldrig mött en så strak människa som du. När vi pratade för någon månad sen när vi fick reda på att ”dom” skulle komma sa du att du inte skulle ge upp . Det verkade som redan då att du hade bestämt dej för att om du blev tagen rymma härifrån. Jomie, du lyckades vi är de enda som kommit levande ur den där byggnaden., sa Amir och klappade Jomie på axeln
- Ja, jag lovade och jag bryter aldrig ett löfte, sa Jomie
Personen som var starkast hade börjat bilda en pyramid och folk hade börjat klättra upp för ryggarna på folken. Jomie och Lanie stod bredvid och hjälpte alla upp. Till slut var det bara Jomie och Lanie kvar några män drog upp Jomie på murkanten och sedan var det bara Lanie kvar. Jomie böjde sej



nerför att dra upp henne precis när de kommit upp på murkanten skriker någon bakifrån. Jomie vänder sej om och ser en vakt stå med en pistol riktad mot Lanie och Jomie.
- LANIE AKTA!!!, skriker Jomie och börjar hoppa ner med Lanie i handen. Men det är för sent innan
de hunnit komma bakom muren hörs ett skott och Lanie skriker till. När de landar på andra sidan har redan allt folk börjat springa. Lanie har ramlat ihop på marken och blodet rinner ner på ryggen på hennes vita klänning. Jomie tar upp henne i famnen och börjar springa efter han skriker och gråter när han ser Lanie ligga sårad i hans famn. När de har kommit i säkerhet lägger han ner Lanie på marken honandas fortfarande men knappt.
- J..J…Jomie, säger Lanie ansträngt.
- Lanie, vad är det du vill säga?
- J..J jag älskar dej!, säger Lanie och hennes ögon stängs det är det sista hon säger.
Jomie känner hur hennes kropp blir helt livlös.
- Jag älskar dej med , gråter Jomie fram.
Han böjer sej ner och kysser Lanie på munnen. Sedan brister allt. Jomie börjar skrika gråta och vill inte inse vad som just har hänt, han vill inte inse att Lanie är död.
Folket längre fram hör hans skrik och några springer för att kolla vad som har hänt. Alla som kommer klappar Jomie på axeln och säger saker som hennes tid hade väll kommit. Jomie lyfter upp Lanies döda kropp i hans famn och börjar gå hemåt .


När de kommer fram till byn springer allihop till deras familj och alla skriker av glädje, alla utom Jomie. Han gråter fortfarande och trots att han borde vara glad över att ha klarat att rymma känner han ingen glädje alls. Längre fram ser han sin familj skrika och vifta med händerna han ser även Lanies familj som oroligt kolar omkring sej efter Lanie. När han kommer närmre ser både Jomies familj och Lanies vad som har hänt. Han lägger Lanies döda kropp i famnen på hennes pappa och går sedan fram till sin familj.
- Jomie, du höll vad du lovade, säger hans mamma stolt och kramar honom.
Jomie svarade inte han hade inget och säga han gick istället en bit tills han kom till Lanies hus han kollade upp mot fönstret där han för några månader hade hört Lanie sitta och sjunga. Han tänkte på hur fint hon hade sjungit och på att han aldrig mer skulle få höra hennes varma röst. Han stack ner händerna i fick och kände att det låg en lapp där han tog upp den och läste för sej själv:



Tiderna ändras det lyckliga försvinner
Dagarna går och tårarna dom rinner
Men livet går vidare, fast det är hårt
Livet går vidare, men ödet är hårt
Men du behöver aldrig, aldrig säga farväl.
För jag finns alltid i din själ.