Jag minns.
Minns så härliga stunder,
stunder att aldrig glömma.

Det känns fint att minnena finns kvar,
men så sorgligt att de är förbi,
för att aldrig komma igen.

Igår satt jag och tänkte.
Jag kommer ihåg alla skratten,
och filten lika så.

Jag minns då gympapåsen fastnade i cykeln,
och hur vi var helt besatta av att åka inlines.
Jag kommer aldrig glömma lekparken.

Stegen som alltid blev snabbare då vi närmade oss hem,
äpplena som var så goda,
det finns alltid kvar i mitt minne.

Kommer ni ihåg när vi pluggade till hemkunskapen?
När vi lekte Land-och-rike?
När vi tog en titt under sängen?

Modighets-pillerna var goda.
Boken med våra hemligheter, den finns väl kvar?
Vighetsträningarna där jag var sämst minns jag mycket väl.

Finns så många fler minnen,
som inkluderar alla er eller några få.
Jag älskar er alla.

Jag ler.
Sedan börjar tårarna falla.
Det känns så fint att minnas, men ack så sorgligt.

Jag önskar att allt detta kunde hända på nytt,
att vi hade så nära till varandra igen,
att man bara kunde mötas så fort man kände för det.

Det finns fortfarande härliga stunder mellan oss,
men inte alls lika ofta.
Men på något sätt vill jag inte tillbaka.

Tiden är förfluten,
jag lever i nuet.
Men minnena finns kvar, så fina.

Jag gråter lite till,
av glädje
och av sorg.

Vi finns finns ju fortfarande för varandra,
även om vi träffas mer sällan.
Kompisar förevigt?

Älskar er <333