Jag vill inte veta.
Men så fort orden är uttalade är det försent att hindra katastrofen.
Det går inte att göra orden osagda.
Du förstår ditt misstag, men vad hjälper det när skadan redan är skedd.
Jag ligger och stirrar rakt ut i luften och kan inte få tanken att försvinna.
Jag mår dåligt.
Jag är ledsen.
Jag vill inte veta.
Jag tar mod till mig och berättar självmant vad som är fel för en gångs skull.
Du säger förlåt; det var det dummaste du sagt på länge.
Jag håller med.
Men inget kan få det osagt.
Du kramar mig och jag vet att jag inte är arg för du sa det, bara ledsen.
För jag vill inte veta.