när du nämnde slaget du gav
snubblade mina tankar på
det slag som en gång slog mig.

jag trodde aldrig att det skulle göra ont,
det var som att vara barn i en artonårings
kropp då. allt jag trodde var att lögnen kunde
vara, att tanken aldrig skulle snubbla dit igen.

det var ju vi. vi skulle alltid finnas för det
hade vi lovat varandra. det lilla onda slaget
skulle aldrig föras på tal, det bestämdes.

sen föll jag och du lämnade bort allt.

först nu, efter fyra, tänker jag på det.
jag vågade aldrig då. aj.
nu gör det ondare än vanligt och jag vet
inte varför jag plågar mig.

bär ett minne med mig nu.

idag - finns inget kvar.
det känns bra. finns inte
en saknad efter livet då.

nu ler jag ofta, jag andas och
uttrycker mig. du - mitt nya andetag -
gör allt så levande. jag snubblar inte.
du räknar med mig i nåt slags
framtidsförsök och då ler jag igen.

om ett år kanske.