ur fruktans mörka djup
reser hon på sig
kastar sig ut över stup

när tillitens glasögon
sitter på sné
fruktar hon kraschen
som kan ske

mörka moln tycks hopas i horisonten
visionen försvinner som i dimma
modet faller sakta ner
i ångest hon får simma

envist vecklar hon ut sina vingar
litar på den bärande vind
som henne tryggt
mot öppen himmel svingar