Det är de små detaljerna som gör det.

Minnen från dina tidigare födelsedagar, hur orolig du var för att dina tio sorters kakor inte skulle räcka. Minnen från ändlösa somrar med plommon- och körsbärsträd vars frukt aldrig tycktes sina. Minnen av hur du alltid lät mig strö persiljan över köttfärssåsen du lagat. Din förkärlek för prydnadssaker och kramdjur i alla former. Jag minns hur gärna jag ville ha den där vita kaninen med rosa öron. Hur jag borrade in näsan i sammetspälsen och hoppades, hoppades att du skulle säga att jag fick ta den med mig hem.

Små detaljer som var så oerhört betydelsefulla då. Nu försöker jag bara hålla kvar dem i minnet. 

Det har gått nästan ett och ett halvt år och just idag väcker minnena bara sorg. En stor sorg och en enorm värkande saknad som jag trodde att jag hade lyckats bemästra vid det här laget.

Men själssåren är fortfarande ytliga och svider vid minsta beröring och det svarta saknadstäcket går inte att sparka av sig.