det är som att springa, samtidigt som att man går
eller står stilla
jag börjar tänka på haven jag planerat att korsa
eller platserna jag svort att brännmärka
ibland säger jag så mycket
det är inte för att jag inte vill men
när hjulen träffar marken så ångrar jag
mig alltid
ibland tar jag mig inte ens dit
till marken alltså
jag tror det är rädslan som stoppar mig

rädslan för att boogeyman ska komma
när jag letar efter ett hostel
eller att hororna på gatan ska hämta
sin pimp, ta med mig
det som skrämmer mig är tomheten
och gemenskapen i allting annat
jag skulle kunna ta mig an för att
känna
närheten
jag läser om alla som
slagit i marken och lämnat väskorna kvar
som drar linor på 26:e våningen
i det femstjärninga våningshuset de lyckats
få ett rum i
jobbar som floor boys på lyxhaket
och träffar på guns ’n roses eller
någon som liknar john lennon
det skulle lika gärna kunna varit det om
han inte dött
jag läser om allt det glamourösa
men vet någonstans där längre in
att de bara har förmågan att tala bättre än oss andra
det är liksom som att läsa om en snevriden baksmälla
utan illamåendet
eller huvudvärken
för bra för att vara sant
men jag tänker i mitt stilla sinne
att det ändå kanske stämmer för jag har läst per hagman
och han berättar om playboysen
han berättar om bakgatorna i paris och de
trevande händer längst innerlåren
han berättar om kärleken och jag menar -
det groteska kommer alltid att locka mig om man kan
beskriva det tillräckligt vackert

och det är som att springa, samtidigt som man går
eller står stilla
egentligen kanske det bara handlar om att växa upp
och rädslan inför den
biologiska klockan och allt annat man inte kan
RÅ FÖR -
det gråa håret eller underhudsfettet
benstommar och slappfitta
hängbrösten eller nageltrång
jag menar allt det där jag aldrig kommer att kunna stoppa
jag vet redan nu hur jag kommer spendera år att försöka
ta mig härifrån
jag kommer spendera år att försöka
ta i marken utan att se tillbaka
i rädsla
men det är när du försöker rymma från någonting annat
du aldrig kommer att se det som
brinner framför dig
måste släppa kontrollen och bara leva
som lennon sa det
att livet susar förbi när du är för upptagen
med att planera
annat
egentligen så kanske det är hororna
som har mest att berätta när det väl kommer till
kritan

jag är den som
fastnar för ofta men som alltid drömmer
efter en rotlöshet
som kan bygga ett hem var jag än vänder
men aldrig sedan återvända tillbaks
världens hörn är en familj i sig
om jag bara kunde
se det som så
jag är för rädd för hororna och pimpsen
jag är för rädd asiaterna
jag är för rädd för alla som vågar leva sina liv
precis som de vill
mest för att jag inte vet hur jag i guds namn
ska leva mitt
- bara återvända till mina skrapade knän
under nittiotalssolen och de pallade äpplena
när allting var en ekvation jag aldrig
brytt mig om att lösa
det är mattelektionernas fel - allting
även kärleken

och det är som att springa, samtidigt som man går
eller står stilla
i ett virrvarr av alltihop
en vacker dag ska jag landa, utan att skrapa i marken
eller ta emot med händerna först
jag ska välkomna alltihop
i strålkastarnas mörker
med hororna och heroinet i gränderna
eller linorna på toaletten
de gnisslande tänderna och det allt det gudomliga
vi smutsar ned med ord
jag menar -
det groteska kommer alltid att locka mig om man kan
beskriva det tillräckligt vackert