miljarder resor från
skyskraporna
men bara ett stenkast från
reminiscenser
som sköljer över mig
när jag
känner doften av
blöt asfalt &
bolognese i en ännu en stad
utan namn

jag minns hur jag
skrev varje dag för att
påminna mig om
vad som hände
när jag lät bli

i en rökig restaurang
som smakade italienskt
ett kvarter ifrån mitt
eget
antecknade jag allt som var
värt att säga
på använda servetter
med matrester &
namnlösa telefonnummer

en historia
dokumenterat
över köttfärssås & ett
sexsiffrigt tal
som skulle få världen
att snurra
lite saktare

en legendarisk illustration
i bokstäver som
berättade
vad som händer
när man inte har någon att älska
förutom en själv
& hur ofta man gråter
av sin egen narcissism

lämnade alltid askfatet fullt
innan jag gick

den hemlösa mannen med
gråskalor i blodet skrek
varje gång
jag passerade:

kill your darlings!
kill your darlings!

likt en dödsönskan
som om han visste att jag ibland
även skrev
om honom

jag lämnade mina ord
överallt

på tunnelbanan & i tvättmaskinerna
vid övergångställen
& gatuskyltar

stycken ur en skildring jag skrev
varje dag

älska mig
älska mig
älska mig
älska mig
älska mig
någonstans i en trappuppgång på upper east side

eller en essä av förlåtelser
framför ground zero
bland döda namn &
hulkande kroppar

jag skrev för hela världen att förstå
att det inte är
tårarna
som avgör hur ont vi har utan
det är personen som
startade floden & svaret till
varför just vi
drabbades
som rättfärdigar våra
vattenfall

& jag var min alldeles egna översvämning
jag var min privata syndabock
en levande piñata med
ett salthav draperat i
hud

upp för gator
ned för gator
med vatten i ögonen &
klumpar i halsen

lämnade orden
var jag än gick
med min adress i det vikta
hörnet

hoppades att någon kunde
förklara
varför mina sömmar ständigt
brast
& kanske
kanske
hade en lösning
på hur man låter bli att krossa sig själv
när det inte finns
någon annan att splittra

jag fick aldrig något svar
bara tid nog att upptäcka
att jag
egentligen redan förstört
alldeles för mycket

att det
i slutändan
bara fanns mig själv kvar
att förgöra

stanken av fuktig tjära
när himlens förtvivlan
överröstar mig
när jag ofrivilligt minns
hur jag vandrade ett new york
genom höstmörker &
tårkanaler
innan jag påbörjade det här

jag ser ditt ansikte
bland funderingar jag inte
hinner få ned i fraser
& tänker
att om du inte gett dig av ännu
så kommer du aldrig komma
därifrån

att om du inte gett dig av ännu
så kommer du aldrig förstå
varför jag var
tvungen

jag säger till när du kan pusta ut.