du löser upp åtsittande ord
känslor så hårt packade att de knappt kan rubbas
du får himmeln att släppa skurar av regn
H2O som döljer mina nedströmmande tårar
och jag nästan sätter i halsen av din omtanke
så tjock att man kan äta den med sked
men min lycka är maniskt ohållbar
vilken guldsked du än matar med

det ligger ett sinnessjukt allvar i vår banala ovisshet
så ömtålig att man lockas av att peta på den
trots att såren som kliat under så lång tid slutar klia
tvärt
fingrar vi än en gång vid dem
av gammal vana
våra alltid sökande fingrar
vad har de annars att beröra
de dövar apatin för en stund
agerar viagra för våra hjärtan ett litet tag

mitt obalanserade fokus leder oss längre bort
från återstoden av ett spirande hopp
som du fortfarande vänder dig om och ser efter
fastän du vet att ingen är bättre än jag på att avleda tankar
tankar som annars sitter lika vattenfasta
som brännmärkena hos ett barn utan immunförsvar
den trygghet du tror att du besitter hos mig läcker sakta
likt en sjukdom som tillåter dig att få ett ordentligt farväl
som euforisk nedräkning till nyår
med en enda olikhet att det är slutet vi väntar
och inte början