Sitter och skriver rent anteckningar inför terapin imorgon och genast kommer den välbekanta känslan tillbaka. Ångesten och frågorna som aldrig kommer få nåt svar.

Varför? Varför just jag? Vad var det för fel på mig? Vad var det ni såg i mig som var så fruktansvärt? Var jag så ful och vedervärdig som ni sa? Så ful och äcklig att jag inte borde få leva. Vad är det då som säger att jag inte fortfarande är det?

Vet ni om att jag än idag knappt vågar lita på en enda människa? Vet ni om att jag fortfarande är rädd att gå ut. Rädd för att bli bedömd, att inte duga. Rädd att andra människor, både välkända och främmande, ska vända mig ryggen i avsmak. Vet ni om hur mycket jag fortfarande påverkas av det ni sa och gjorde för mer än 15 år sen?

För även om ni har glömt för länge sen så sitter det kvar i mig.