De tunga stegen tar mig till fabriken där jag bygger skräp.
Skräp som folk köper med ett leende och kan visa upp för sina vänner.
Jag är trött på att vara en maskin, jag är trött på att slita ut mig för ingenting.

Truckarnas hjul yr upp betongdammet och gör det tungt att andas.
Jag sliter vid bandet och slänger de kasserade stenarna i metalltunnan.
Svetten som rinner från min panna och drar med sig skit ner i min mun smakar salt och grus.

Maskinen stannar och det är dags att sopa rent fabriksgolvet.
Jag tar på skyddsmasken men det hjälper inte för dammet hittar vägar att tränga igenom.
Om 25 år kanske man ligger där på sjukhuset med kollapsade lungor, men vafan, det är inget att bry sig om nu.
För nu är det bara produktion som gäller. Snabbare, hårdare, tyngre, mer mer mer...