Det fanns en tid då jag avskydde dans, föraktade den fåniga tuppdansen och avfärdade dess utövare i en föraktfull fnysning. Hemma satt jag med flickvännen, tittade på Sommartorpet med té och stängde sommaren ute.
Det fanns en tid då jag ignorant föraktade musiken budskap och benägenhet till liv, i oförstånd trevade jag mig fram i banal populistisk smörja tills jag föll i det och drunknade i lättjans fetma.
Det finns en tid där jag älskar musik och dans. Där rysningar sprider sig i kroppen när Winnerbäcks stämma lyser upp Ipoden. När kroppen vrider sig som en mask på ecstasy så fort Salsan dyker upp i lokalen.
Någonstans mellan dessa tidpunkter föddes den jag älskar, någonstans mellan dessa tidpunket föddes jag.