Som en knytnäve i arslet sitter min ångest över min träff.
Det är ju ingen främling jag ska träffa, vi har träffats många gånger.
Inte så här, inte bara på tu man hand.
Usch, varför gick jag med på det här, jag vill avboka,
Jag ringer vem som helst, jag gör vad som helst,
bara jag slipper konfronteras med honom.
Kan jag inte bara nöja mig med att han finns där,
jag behöver inte förstå honom.
Vad skall vi göra då? Vi har inget att säga varandra,
jag är trött på honom,
jag skiter i det jag vill leka med någon annan.
När jag är med honom finns det ingen mening med något,
vart skall livet leda då?
Jag tänker ignorera honom, se en film, se på TV,
läsa en bok, runka, ringa människor, ignorera honom på alla sätt,
jag skall få honom att gå.
Så gör man inte mot någon, inte mot någon annan än sig själv.
Varför är jag så rädd att lära känna honom,
vad tror jag att jag skall få veta.
Vi aldrig pratat ut, men vad skall jag säga till mig själv som jag inte vet?
Börja med att säga till honom att du älskar och respekterar honom så löser sig nog resten…