Jag ser så mycket i dig min vän.
Jag ser så mycket jag vill dela med mig av min vän.
Jag vill ge dig så mycket på din resa.
Ser jag dig i mig, mig i dig, eller vill jag bara se och le med dig.
Det känns bra, jag vill gärna ge dig… min vän.
Jag hoppas… jag tror… jag förlitar mig på att jag inte tar…
Syna mig, visitera mig, mitt samvete är nästan rent, en oljefläck av bekräftelsebehov annars lyser själen vit och luktar hav.
Vem accepterade mig, när accepterade jag mig, borde jag verifieras innan jag tar på mig läromästarkåpan och vilt slunga visdomsord?
Jag vill inte begränsa mig nu, jag har gjort det så länge. En del av mig skriker i panik, försöker hänga ut mig, förnedra mig för öppen gata, allt för att en själslig republik inte skall kunna upprättas.
Förlåt att jag drabbas av en känsla av att vilja omhulda… det beror inte på dig, det beror på mig.
Du tror dig inte vara vis min vän, snart står alla villiga stumma av häpnad, köar för en chans att bli förevigad i din skugga i polaroid i ett naivt försök att fånga din storhet.
Kan jag mer? Det vet jag inte, men jag kan annat. Det är så kul att se dig lyssna, det är en av de finaste gåvor man kan ge att verkligen lyssna på någon.
Du ger mig i så mycket ditt försiktiga bejakande min vän. Tack för att du finns!