Vems fel är det att ha sitter där framför vidöppna fittor och drägglar ikapp med blöta blygläppar.
Vems fel är det att han trots spasmer båda kan sköta musen, kuken och toarullen synkroniserat framför en miljardarvinges särade ben, villig och villigt betalande att lägga statens förenade almosor rakt ner i inrökta fickors mörker.
Ett mörker där våldtäkter sker när alla blundar,
ett mörker där våldtäkter sker medans alla betalande tittar.
Ett mörker där det vackra vanställs som en hare som nyss fått huvudet erstatt av en jägares hagelskott.
Han ser på de fula männen och de vackra spacklade kvinnorna, \"Skönheten och odjuret\"-goes-Tenstaplan,
hade jag bara en större kuk så kunde det där vara jag tänker han.
T.o.m med min kuk kan det där nog vara jag... när hans personliga assistent böjer sig ner för att torka hans dräggel inser han att det måste vara han och den sista spärren som håller ihop hans liv rämnar, dammen brister, bölden spricker och alla föraktar stanken nu när den kommit till ytan.
Hur kunde det bli så här undrar bankiren föraktfullt medans ståndet växer under hans pressade byxor när han passerar Vecko-Revyns bilder på en berusad miljardarvinges särade ben.