Jag älskade dig, mer än något annat. Ödet flätade samman våra vägar, vi möttes över livets vatten på kärlekens bro. Du tog min hand, jag svor dig evig kärlek och trohet. Jag gav dig allt, så mycket som en människa bara kan ge till en annan. Jag minns dina tårar, din rädsla när du sa \"lämna mig aldrig\". Jag sa \"Jag ska älska dig så länge jag lever, och aldrig lämna dig\" Den natten gav jag mig själv till dig och jag förstod att jag aldrig skulle älska en annan man igen. Du skulle vara min sista.. Min första riktiga kärlek och enda. Kärleken är stor, men jag gjorde den större.. bara för dig. Du var trasig, sårad och så rädd. Jag tog dig i min famn och viskade vackra ord som mitt hjärta sjöng för dig. Du var min ängel, och jag gav dig vingar.. Min älskade, jag gav dig allt det som du alltid velat ha. Jag var gjord för dig, och du bara för mig. Att två människor kan vara skapta för varandra, det förstod jag först då. Jag kan aldrig sluta älska dig, även om jag borde och måste. Men sådan kärlek är farlig..

Kan inte, vill inte förstå hur det kunde bli så här.. Jag trodde vi skulle finnas för alltid. Nu är det jag som är trasig, sårad och rädd, och ingen kan ge mig de vingar jag behöver. Varför bad du mig om evig kärlek, när du egentligen inte ville ha den? Varför förde ödet oss samman? Behövde jag lära mig något jag inte redan visste? Varför kan du inte bara komma tillbaka och säga att du ångrar dig? Säg att det är mig du älskar, att du gjorde ett misstag.. Om inte så snälla tala om för mig hur jag ska bli hel igen..

Du kanske har glömt.. men jag älskar..