Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Räddningen

Ligger på botten av mig själv
Kan inte se någonting
En dimma av mörker
Hur långt har jag fallit den här gången?
Hur långt ner kommer jag egentligen?
En plötslig känsla av att vara ensam
Ångest.
Jag kan inte längre andas
Kan inte längre se
Någonting ligger över mig
Någonting har sakta ihjäl mig
Men jag ser ingenting!
Hjärtat rusar
Sakta faller jag neråt
Jag försöker andas,
men luften börjar ta slut
Så plötsligt är det någon som hittar mina skrikande händer
Någon drar mig intill sig och håller mig hårt
Viskar att det löser sig
Sakta, sakta skingrar sig dimman.
Värmen kyrper in uppå
Luften kommer ner
Öppnar ögonen och ser dig
Du är där
Du är alltid där.
Du är allt.
Allt är du.
Alexander




Fri vers av Venicequeen
Läst 171 gånger
Publicerad 2007-06-19 20:31



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Venicequeen