Den lilla larven satt inne i puppan. Där var det mörkt och ganska trångt. Allting var stilla, förutom nån slags aktivitet som pågick i det osynliga. Hon undrade; hur länge ska jag behöva sitta här inne egentligen? Resten av mitt liv kanske? Nåja, det kanske inte var så farligt ändå. Det var ganska tryggt där inne i puppan och allt var välbekant, där fanns inget som hotade henne och dagarna såg ganska lika ut.

Men tiden gick och den lilla larven kände hur saker började hända med henne som hon inte riktigt kände igen. Det blev trängre och trängre i puppan och den lilla larven försökte vända på sig, men det gick inte. Hon försökte böja på sig, men det gick inte. Hon längtade så intensivt efter att få sträcka på sig, men det gick bara inte. Till slut började det bli ohållbart.
Jag måste ta mig ut och hitta en ny och större puppa att flytta in i, tänkte den lilla larven som utan att hon riktigt förstod det höll på att bli en färdig fjäril.

Man kanske borde pröva och se om det finns något på andra sidan väggen, kanske det går att ta sig ut? Det är alldeles för trångt här inne i alla fall. Hon tog mod till sig och samlade både mod och kraft och försökte böja sig ner. Bong! sa det. Det tog tvärstopp. Hur ska jag ta mig ut? tänkte den lilla larven bekymrat. Jag försöker igen.
Så tog hon sats. Knak, knak, lät det i puppans väggar. Den lilla larven blev rädd. Hjälp! mitt hus spricker sönder. För ett ögonblick vågade hon inte pröva mer. Men åh, tänk att få sträcka på sig! Vad underbart det skulle vara. Jag bara måste få sträcka på mig. Hon började bli desperat. Så samlade hon all sin kraft, spände sina nya muskler och vips så sprack hela puppan sönder.

Där satt hon nu, den lilla larven, och undrade vad som egentligen hade hänt. Hennes hem fanns inte kvar längre. Hon kunde inte gömma sig eller finna skydd i det längre. Nu var hon ute i något nytt som var okänt och lite skrämmande. Men oj, tänkte den lilla larven och tittade sig förundrat omkring. Var det så här det såg ut utanför min puppa, det hade jag inte förstått. Wow, vad spännande, tänkte hon och frågade sig hur det nu skulle bli. Det här kanske kan bli intressant.
Hon såg en fjäril flyga förbi och en förunderlig känsla väcktes inom henne som hon knappt vågade erkänna för sig själv att hon hade. Jag är också gjord för att flyga! - Jag vill flyga! Jag vill flyga! utbrast hon högljutt och blev nästan rädd för sin egen röst. Hon kunde knappt tro att det var sant. Hon var som gjord för att flyga.

Den lilla larven som inte längre var en larv började sträcka på sig ordentligt. Sakta vecklade hon ut ena vingen, den var lite skrynklig, ungefär som en uppblåsbar badboll som inte använts förut. Vingen var också lite blöt, så den behövde torka innan den kunde användas. Det tar lite tid för en nykläckt fjäril innan den kan börja flyga och den här lilla larven var inget undantag. Som tur var hade den redan byggt upp sina flygmuskler i sina försök att ta sig ut ur puppan, men vingarna hade aldrig använts förut så hon måste ta det lite försiktigt.

Så plötsligt var hon redo att kasta sig ut. Hon prövade sina nya vingar och det gick lite vingligt i början, men hon flög! Hon gjorde några glada piruetter mot den blåa sommarhimlen i lycka över sitt nyvunna liv, innan hon slog sig ner på en vacker midsommarblommma som stod stolt i gräset och väntade på sin nya gäst.