Berör mig å skyddande ängel, beträd min tomt, du är så välkommen.
Låt mig sopa undan alla flisor det har suttit många stenhuggare här.
Dags att byta ut geologer mot kardiologer, i denna vårens tid.
Låt mig få hälla upp ett glas av mitt liv i en bägare,
drick du i ymniga munfullar, spill som det behagar.
Som en fågel passerar jag förbi mitt förflutna, blickar ner
över tvångsmässiga spillror av ett geometriskt grått stenpussel.
Här och var pulserar luftgrupar i färden,
mina rivmärken kring stenväggarna sitter kvar som blodiga revor i lufttunnlar.
Där sitter jag med gamnacke, likt ett kokong av en lysmask sitter
jag framför datorn i ett arbetsrum iklädd tvångströja och med dimljusen på.
Kast sönder hela köket och dansa på glassplittret vill jag säga till min dammiga Nemesis.
En ängel rör varsamt vid min axel och jag kröker min ryggrad i vördnad.
Säg det inte... det tjänar inget syfte att ropa till den som är döv,
titta noga så ser du hur lögnerna och den svekfulla blyet rinner ur hans öron.
Han är död nu, och det är lika bra så, stör honom inte nu han vilar välförtjänt ut...