Dina ord knuffade mig rakt ut över kanten och jag faller handlöst. Vad är det som är så fel med mig. Vad är det som gör mig så svår att leva med, att finnas med.
Jag utelämnar frågetecknen för det finns ändå inga svar.

Det gör ont. Så inihelvete ont så jag knappt kan andas. Du lämnade inte bara mig, du lämnade min själ och mitt hjärta. Du lämnade ett tomrum som aldrig kommer att fyllas.

Du var den som visste allt, som kände till alla mina mörka hemligheter och ändå stod du kvar. Vi var "Piff & Puff", där den ena var dök den andra alltid upp. Vi var dom som alltid skulle hålla ihop, som alltid skulle finnas för varandra. Vi stod upp för varandra i konflikter och försvarade varann med näbbar och klor. Vi tänkte otäckt lika, vi talade i etapper och avslutade varandras meningar.

Ingen av oss har haft någon tur med män så vi skämtade om att istället köpa ett hus tillsammans, skaffa hund, att starta en egen förskola. Bli gamla tillsammans.
Vi planerade att skaffa vänskapsringar som Oprah och Gayle. Det känns som en ganska fånig idé nu. *ler sorgset*

Så många skratt, så många tårar, så många jordgubbsmargaritas.

Och nu bara tomhet.

Det som smärtar mig allra mest är att du inte känner som jag.